I de nu dränkta rabatternas svarta rader

Står spökblommorna stolta kvar

Sida vid sida i givakt mitt i vätan

Sträcker de sina huvuden mot den grumliga ytan

Och på samma sätt försöker jag se

Hur mycket glädje livet bär på

Då jag går i motvinden för att inte visa tårarna

De som åter gör sig påminda i mitt liv

För varken jag eller spökblommorna

Vill låta oss kuvas av livets nycker 

För drunknar blommorna i det grumliga våta

Eller mister jag all tro på livets glädje

Så är det inte längre värt att tro på mirakel

Och jag hoppas av hela mitt hjärta

Att det aldrig någonsin kommer ske

För jag vill tro på att livet slutar lyckligt

(Så som det alltid gjorde i sagorna jag läste förr)