Ensamheten har aldrig varit mer besvärande än i tider av brådskande förfall. Hjärtat stramar under revbenen när kyliga vindar blåser genom skinnet, då änglar slås ihjäl alldeles intill.

Dagar mörknar utan att någon tar svärtan i blicken på allvar. Nätter förvandlas till fällor där varje infångad dröm bränns utan sympati och andras tårar släcker inte branden.

Det är vansinnigt att uppleva ett älskat landskap ödsligt, mötas av spöklika konturer som skriker och sträcker sig mot himlen, men sönderklösta moln har ingen någon nytta av.

___________