Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Jag är inte i stånd att skapa nya texter just nu. Letade därför i arkivet för att visa att jag fortfarande existerar.


Pappa

 

I ögonvrån såg jag en figur gående i samma riktning som jag. Mannen var i min ålder. Naken också han. Han hade samma skarpa anletsdrag och samma kroppshållning som jag.

  Min korta promenad slutade i duschen. Med vattnet strilande ner över kroppen lät jag tankarna segla iväg. Mannen jag sett som hastigast kunde inte vara någon annan än min far, men vad gjorde han här? Sist jag såg honom låg han i en säng på lasarettet kraftigt tärd av långvarig sjukdom. Grå i ansiktet med insjunkna kinder. De tunna händerna vilade ovanpå filten. I den stunden var han så långt ifrån den friska livsglada person jag haft förmånen att känna. Nu var han så vimsig i tankarna att vi ofta inte förstod vad han sa. Att han dessutom knappt hörde vad vi sa gjorde inte saken bättre. Mannens helvete, prostatacancern, hade slagit till och långsamt sugit livslågan ur kroppen.

 

När jag kom till världen fick pappa en kort permis från det militära. Han låg förlagd i Charlottenberg i Värmland, nära norska gränsen. Uppdraget var att vakta densamma och förhindra ett eventuellt intrång av tyska soldater, samt hjälpa norrmän som flydde till den svenska friheten. Han berättade senare många episoder om hur de sett och hört tyska aktiviteter på mycket nära avstånd.

   Pappa var mångsysslare. Kort skolgång trots ett skarpt intellekt. Stabbläggare på brädgård, mejerijobb, charkuterijobb och leverantör av frukt i stora delar av Norrbotten är något av det han sysslade med. Han slutade som skicklig och omtyckt finmekaniker i Stockholm.

   Men den stora gudagåvan som vi fyra söner gillade mest, var hans tålamod med oss. Hur trött han än var efter jobbet så gav han oss tid. Åtskilliga kvällar stod han nere i hobbyrummet tillverkande leksaksbilar, gunghästar och allt möjligt som vi ville ha. I efterhand har jag haft dåligt samvete för allt vi tjatade oss till. Pappa sa sällan ifrån. Däremot vädjade mamma till oss att inte vara så påstridiga.

   Pappas händer var magiska. Han kunde forma nästan alla material till önskat resultat, vare sig det gällde att snickra, måla, pyssla i trädgården eller bygga hus. Det senare sysslade han med som pensionär. ”Något ska man ju göra”, sa han. Vi jobbade ofta tillsammans med detta. Jag hade de teoretiska kunskaperna som byggnadsingenjör och stod därför för ritningar och beräkningar. Förvånande ofta visste han långt innan jag räknat klart vilka dimensioner som var lämpliga på konstruktionsvirket. ”Bondförnuft”, sa han och knackade sig själv i pannan. Hade han någon gång fel var han inte sämre än att han omedelbart rättade sig efter mig. Vi samarbetade alltså mycket bra. Det gällde också i alla andra frågor, inte minst politiska. Vi delade det mesta. Vi behövde inte ens tala med varandra. Ofta räckte det med att vi satt tysta tillsammans i samma rum. Vi hade en ljudlös konversation, med bra resultat, tack vare att vi var så samspelta.

   Han var ingen sällskapsmänniska. ”Jag gillar inte folksamlingar och allt över tre personer samtidigt är en sådan”, sa han. Idag använder jag samma fras. Han trivdes bäst hemma med familjen och att få jobba med händerna. Stoltheten lyste i honom, trots försök till pokermin, när vi grabbar gav honom kramar som tack för våra unika leksaker när vi var små och mammas tack när han skapat ett nytt kök i sommarstugan eller byggt nya väggfasta sängar i densamma.

   När jag tittar tillbaka inser jag att jag vuxit upp i en varm trygg miljö som format mig till den jag är. Tyvärr finns också ett svart kapitel i min uppväxt som jag aldrig delgav mina föräldrar, mobbningen under flera år i skolan. Jag berättade det aldrig, vilket jag naturligtvis ångrat efteråt. Troligen led jag därmed helt i onödan. Mina egna barn har jag uppmuntrat att berätta allt, oavsett vad det är.

 

Efter duschen, insvept i en mjuk frottéhandduk, såg jag återigen mannen, också han insvept i en handduk, gående i samma riktning som jag. När jag stannade upp och vände mig mot honom gjorde han detsamma. Vi stod nu öga mot öga. Jag blev tvungen att erkänna att alla i min omgivning som sagt att vi var väldigt lika varandra hade rätt. Han var faktiskt spegelbilden av mig. Eller, hur var det nu? Var det jag som var spegelbilden av honom? Jag tvekade en stund medan jag torkade mig. Mannen på andra sidan väggen härmade också detta. När jag log, log också han. Likaså när jag blinkade med högra ögat, med den skillnaden att han då blinkade med sitt vänstra. Tacksam för att han inte härmade mig fullt ut räckte jag fram handen för att tacka honom bara för att krocka med en hård yta.

   Senast våra händer möttes var den där dagen för femton år sedan då han nästan tacklat av helt. Han drog sin sista suck bara ett par dagar efter mitt besök, åttiosex år gammal.

 

Jag är tacksam för att ha fått lära känna honom på nära håll och att få vara en produkt av honom. Lika tacksam är jag över att ha fått föra hans goda gener vidare till mina egna barn.

   Pappa, jag älskar dig! Lika mycket nu som någonsin tidigare.

 

© Kjell Åhsberg

 




Prosa (Kortnovell) av Kjell Åhsberg VIP
Läst 211 gånger och applåderad av 12 personer
Publicerad 2016-12-27 16:46



Bookmark and Share


  Jeanne-Marie VIP
Vilken fin kärlekshälsning till din pappa. Påminner mig om att jag faktiskt har en liknande text i byrålådan. . Tack!
2016-12-31

  ULJO VIP
Fint framfört
2016-12-29

  ismini af apa VIP
väl o fint berättat.
2016-12-28

  Ann V. Åhs. VIP
Grattis till mest bokmärkta text denna vecka!
2016-12-28

  Chawa VIP
Tack att du tog dig tid att leta i ditt arkiv så vi andra fick läsa detta välskrivna djupt berörande tidsdokument! Att med glädje och kärlek kunna spegla sig i sina föräldrar bådar trygghet och stabilitet från generation till generation. Innerlig ömhet går som en varm tråd genom tids- och livsväven. Känner djup medkänsla med många leende glimtar.
2016-12-28

  Bo Himmelsbåge VIP
Mycket fin spegelbild av Din härliga Pappa... Måste vara underbart att ha en sådan vänlig, förstående och uppmuntrande nära anförvant!

En härligt välskriven, mycket personligt finstämd, levnadsteckning, av Din kära vän och far, som jag gärna sparar!

Önskar Dig, Er, ett Gott Nytt År, med förbättrad hälsa!

Bo
2016-12-28

  Respons VIP
En annorlunda men mycket fin betraktelse över en älskad pappa.
2016-12-27

  Ann V. Åhs. VIP
Underbara föräldrar du hade, det har också gett avtryck på dig. Jag har träffat din mamma men också din pappa genom att vara gift med dig.
Så bra skrivet!
2016-12-27

  Senta VIP
Väldigt fin skildring om din far! Det är en stor förmån att få växa upp med så fina föräldrar, vilket jag också gjort.
2016-12-27
  > Nästa text
< Föregående

Kjell Åhsberg
Kjell Åhsberg VIP