Ibland blir jag trött på att vara puzzelbiten

Den där som alltid blir kvar till sist

För att den är så svår att placera in i ett färdigt motiv

Och hur mycket andra än försöker att slipa mig efter

Mallen ”normal” för att få mig att passa in i livets mönster

Så är det ett omöjligt jobb de tagit på sig

Eftersom jag aldrig kommer att välja sida så länge jag lever

Kalla mig trotsig omöjlig eller vad ni nu vill

Det finns ändå inget som går eller kan få mig till det

Ty det är inget val som att välja kläder till en fest

Inte ens att stå fast vid sina åsikter är i dess närhet

Då det här handlar om något som jag ej medvetet gjort

Och det faktum att jag är född med ett funktionshinder

Gör att jag aldrig kommer bli helt ”normal” i era ögon

För hur osynligt det nu än må vara så finns det alltid där

Det är någonting både jag och ni måste acceptera 

Att jag är puzzelbiten som saknar ett mönster att helt passar in i