Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Hur man försvinner spårlöst. (jag är inte här-det här händer inte)


Desintegration

Ingenting är svårt
när jag blundar hårt.

Jag står inte på den här scenen,
för jag är inte längre här.
De härdsmälta skelettbenen,
kroppens slamsade flugor bär.

Ett brusande moln, i flykt, far
ifrån era ekande berg.
På världens scen finns jag inte kvar,
jag surrar bortom, jag regnar märg.

Uppe i träden tjuter snattrarna.
De missar ljuset - får ej konturer.
Jag gömmer mig under grenarna.
Nu är jag en av mörkrets figurer.

Desintegration kan bedöva, verkligheten mig beröva och känseln söva.




Bunden vers av K.S. Sollenhag VIP
Läst 41 gånger och applåderad av 9 personer
Publicerad 2017-01-02 16:27



Bookmark and Share


  aol VIP
Som en utanförkänsla i en dröm ser jaget som en splitterbomb vem är jag var är verkligheten finna självet i virrvarret, bravo,
2017-01-20

  G-falk VIP
den här är texten har tänder, nästan lite Baudelaire över raderna, vissa av dem. ordvalet varierat, dessutom är poemet på rim vilket alltid ställer till det, men jag tycker ändå det lyckats riktigt hyggligt..

"Jag står inte på den här scenen,
för jag är inte längre här.
De härdsmälta skelettbenen,
kroppens slamsade flugor bär."

är diktens allra finaste strof tycker jag i stark konkurrens med den efterföljande versen. det här lovar mer som det brukar heta, absolut! tack.
2017-01-05

  RitaBrunner VIP
Kraftfull text!
Googlade på rubriken och fick upp en del musikaliska termer. Din text förmedlar ett chimär av utanförskap med bibehållen närvaro. Som om både publik och magiker står på samma scen omgivna av rökridåer.
2017-01-02
  > Nästa text
< Föregående

K.S. Sollenhag
K.S. Sollenhag VIP