Bottenlös

besatt
av
att
förgöra
sig
själv

varningsklockorna ekade i huvudet
ändå gick hon rakt i fällan

utan att passera gå
offrade sig själv och barnen

satt på tåget
signalerna lyste rött
drogs ändå dit
förnuftet off line

där styrkan blev hennes fall
och den största svagheten

alla de där orden
som han kastade
i ansiktet
på henne
den han sa sig älska

Hon sa: Jag vill inte att du talar till mig på det sättet

och fick ännu mer tillbaka

dum
dummare
dummast

de där orden
sved som pisksnärtar
giftpilar
borrade sig in i hennes själv

hon var rädd
men drogs dit
som en magnet

föll för intellektet

han visste hur han skulle göra för att
förföra henne
låtsas lyssna
stänga in henne i sin bubbla
förgöra henne

anklaga henne för att ljuga
när det var han som ljög

vända allt hon sa mot henne

ingen skulle tro dig

en rullgardin drogs ner
och blicken blev svart
tom
ett svart hål

mörker utan botten

sen låg han där och ömkade sig
i fosterställning

hotade och anklagade
grät och bönade och bad
om vartannat

kontrollerade
allt han sa som var snällt
ett mönster
i syfte att skada

spände sitt nät hårdare och hårdare runt henne

och där satt hon och spelade med
som ett viljelöst mähä

luften så tjock att hon knappt kunde andas längre
och det värsta av allt var att hon stannade kvar

en destruktiv dans
fortare och fortare snurrade allt
han blev allt mer rädd för att förlora henne
allt hon gjorde och sa provocerade och utmanade honom

som det var
som det kunde ha blivit
som det blev

starka människor böjs inte
de bryts och brister
som Tikkanen skrev

han ville ha henne
för att han aldrig skulle få henne

men en dag gick hon.

© Maria Marängsviss, april 2016