Du frågar hur jag mår.
Men du vill inte alls ha något svar...
om det inte är exakt
just precis det där
som du själv skulle säga
(men bara i mitt ställe).

...och även det
som man alltid redan förväntas
att verkligen säga.
(Fast djupt ut ur själen och hjärtat)

Men ändå.
Du ger mig bara formulär
(en strid ström av blad)
med bara ett enda svar
att kunna kryssa i.

Så var detta samtalet över.
Redan innan det ens
hade hunnit
(eller kunnat)
Att bara börja.
Att vara.

Ja. Just så svårt...
att verkligen alls kunna prata
när det bara finns ett enda
färdigikryssat svar
för varje enskilt samtal
med någon annan.