Den hårda vinden rispar hennes torra hud röd

Skriker i öronen som sedan länge tappat sin känsel

Fingrarna har samma djupblå färg som det halvfrusna vattnet

Medan hon för övrigt är vitare än snön

Där hon ligger på den halvruttna bryggan

Och hennes oseende ögon stirrar mot en vacker stjärnhimmel

Där en stjärna nu sakta faller i nattens tystnad

Där den nyss så ilskna vinden nu stillnat

Faller en slapp hand ner i det iskalla vattnet

Och fullbordar den dödas vintervila vid sjön