Hungern biter sig fast i mina drömmar. Hon matar djuret. I samma takt som hungern matas växer klorna.

Klorna är djurets.

När klorna i sömnen vuxit sig långa nog blir drömmar till strimlor. Eftersom drömmar är som papper skär man sig på kanterna och vaknar blodig.

När man vaknar blodig vet man att något är fel.

Jag ber dig: hata inte mig för att djuret är djuriskt mot dig. När det kravlar sig från min mage, upp genom min hals; ut genom min mun och river och skriar åt dig.

Min mage som är dess håla och hemvist

Dess rygg är vass som kristallskärvor mot min strupe och dess kroppshydda alldeles för vid för min strupe och gråter gör min strupe.

När min hals av djuret brister i sömmen.

Så när djuret kryper tillbaka är jag lika trasig som mina strimlade drömmar.

Om man vaknar blodig är något fel.

När djuret vill ut bräcker det ett revben i taget. Djuret ålar genom halsen. Då ett matat djur är större än en strupe brister halsen i sömmen. Sist i sin bärsärk bänder djuret käkarna ur led.

När djuret befinner sig i min mun som är dess grottmynning.

Jag är svag och kan inte hindra det. För att hålla djuret fast har jag inga händer i magen.

I magen som är dess håla och hemvist.

Min önskan är att jag skulle kunna låsa den till att gnaga i min mage. Djuret är satan; satan är synd. Synden är min egen. Att tygla synden är en konst. Min önskan är att jag skulle kunna låsa den till att gnaga i min egen mage.

Hata mig inte för att mina sorger matar djuret. Sorgerna kan jag inte hjälpa.

Sorgerna är gåvor jag fått, fast det är gåvor utan mitt namn på. Inte för att jag sände efter dem, ej heller för att någon sände dem till mig.

Sorgerna hamnade i min ägo för att det var menat så, och det, det ber jag om ursäkt för.