det finns inga blåa
fåglar som hette
kriton kvar

och har nog
aldrig funnits

dom var blå av
fjädrar på ryggen
och ville aldrig stanna

det jag minns mest av dom
var deras långa läte av tystnad

stängerna här bär
fängelset
och

vår
glesa moral

som ett tungt hav
kröker sig
sanningen om oss

här blir en mamma till
som är ensam om all köld