De kvinnor jag läser är sedan länge döda,
begravda under jord,
inget finns längre kvar av deras kött och blod.
Ack, de finns ännu bland mina ord,
utrycker sig med jämna mellanrum,
jag ser mina ord skriva deras ord på ett papper.
Om nätterna de hemsöker mina drömmar,
och jag omfamnar dem med ömhet,
önskar att de kan lära mig några ord,
möjligen en mening,
som kan ge en framtida karriär.
De ser på mig med kärlek, stryker min
kind, ber mig att besöka deras gravar och
de ska ge mig vad jag önskar.

Deras gravar är dock alltför långt borta,
jag ser dem framför mig i dagdrömmen,
men varken pengar eller tid finns till för deras död.
Kvinnan behöver tid, ett eget rum och pengar för att skriva,
vad jag önska mig det så!
Innan denna önskan sin inslagning får,
jag drömmer om er,
döda kvinnor från förr.
Ni skrev era ord under livets stilla gång,
ännu lästa i dödens vila.