Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Med Sara

Jag tog ett krafttag, drog mig upp och kippade efter luft. Men ingenting hände, för lungorna var fyllda med jord.
Döden håller mina lungor i sitt fasta handtag!
Jag hostade och kastade upp. Det rasslade i bröstkorgen och det knastrade mellan tänderna. Mitt hjärta behövde energi, mina lama leder behövde blod, annars skulle jag dö. Jag och världen rann ner tillsammans i en vask, våra färger blandades i en virvel.
Har vi blivit ett?
Dödens hand veknade. Syre slank in och hjärtat började pumpa i bröstet på mig - en generator som gav kraft till armarna. De gick på högvarv, som cylindrar i en motor. Mina händer rev mig på halsen och slog mig på bröstet. Och döden tappade greppet helt, svor och sa ”Jag kommer tillbaka en annan dag!”
Jag hivade mig upp på skälvande ben och lät luften töja ut lungorna, sedan skrek jag. Jag kunde andas igen.
När jag stod där, naken på gräsmattan, ångrade jag mig.
Vad gör jag här?
Solen var inte längre uppe men himlen var fortfarande upplyst och de starka färgerna stack i ögonen. Om solen hade varit uppe skulle jag med all säkerhet blivit synskadad.
Jag ryste till när en vind kom och svepte om mig och jag började hacka tänder. Jordhålan hade varit skön, mörk och varm. Hur länge har jag legat där i? Dagar, veckor, månader eller år?
När jag krälade ner i marken stod solen högt på himlen. Jag mindes vagt hur den piskade mig på vansinnesflykten över åkern. Det förtorkade vetet skar upp fötterna och handflatorna. Men sakta försvann nu minnet av svedan, som om det bara hade varit en mardröm. Snart mindes jag inte hur världen hade varit innan det som var nuet.
Vad gör jag här?
Omkring mig låg världen naken, som jag själv var. Jag såg ner på händerna och såg att våra färger hade förenats.
Är jag verkligen allting som finns utom mig?
Jag blundade och försökte se. Jag såg en liten naken flicka. Hennes kropp var smal med taniga armar och ben. Rufsigt hår spretade åt alla håll på hennes huvud och hon flinade stort.
Det där är jag.
Jag såg en väg som sträckte sig över ett öppet landskap. Den bröt sig fram in i det oändligt omedvetna.
Där är jag.
Jag slog upp ögonen. Vägen sträckte sig så långt som jag kunde se åt båda hållen. En ridå av slingrande luft steg från marken runt mig. Solen brann högt i skyn. Jag bytte ut den mot en måne, mycket skönare, och gjorde några utsmyckningar i landskapet. Några kaktusar här och där, sand överallt och stjärnor i skyn. Borta i horisonten såg jag berg sträcka sig flera mil upp i himlen.
Tja, varför inte?
En lastbil bullrade förbi, bromsade och stannade upp. ”Tutan är trasig, håll utkik efter fingret.” stod det på dekalen bak på trailern.
Lustigt.
En gubbe med grått bockskägg, djupa rynkor och en truckerkeps på den beniga skallen lutade sig ut genom fönstret. Han drog i tutan och vinkade in mig.
”Hallåj!” ropade han.
”Va fan!”, skrattade han när jag kom fram. "”Va' i helvete!?” Sa jag till mig själv när jag såg din stjärt! Va’ i helvete går du runt naken för?”
Kände jag igen det ansiktet? Jag tyckte mig känna igen det. Massa gula tänder bredde ut sig i det getlika ansiktet. Små svarta glas täckte ögonen. Jag kom att tänka på döden.
”Jag kommer tillbaka en annan dag!” hade han sagt till mig.
”Nej men... Hur är det fatt egentligen?” frågade gubben och öppnade bildörren.
En get trängde sig ut ur hans gap och högg efter mig med sina käftar. Jag snubblade och föll på rumpan.
”Oj! Inte ska väl en liten tjej…” han hoppade ner och sträckte fram en hand.
”Låt mig vara!” skrek jag och slog bort den.
Han tog av sig solglasögonen och såg på mig.
”Herre gud,” sa han och kliade skäggväxten. ”Vänta här.”
Han klev upp i lastbilen.
”Jag råka alltså ha några kläder här i bilen… Det är mitt barnbarns… Hon är i din ålder.”
Jag kom då att tänka på att jag fortfarande var naken. Varför lade gubben märket till det innan jag själv gjorde det?
Just som jag skulle klä mig själv tryckte gubben ett stycke tyg i min famn.
”Här, den här borde passa.” sa han.
Jag såg på gubbens ansikte och avvaktade för att se ifall det fanns någon get kvar där.
”Klä dig och hoppa in i lastbilen, så kör jag dig till…”
Jag drog ner klänningen över huvudet. Det var en gul klänning med små röda jordgubbar på. Jag gick runt till andra sidan av lastbilen. Gubben kliade sig i skägget igen och stirrade mot horisonten.
”Till… Ja, vart?”
Jag var för kort för att nå upp till handtaget, och då jag försökte göra dörren öppen lydde den inte. Gubben klev upp på andra sidan och öppnade inifrån.
”Vad har hänt egentligen?” frågade han när jag satte mig.
”Jag vet inte,” sa jag. ”Varför har du solglasögon på dig?”
Han tog av sig solglasögonen.
”Jag vet inte…”
”Vad heter du?” frågade jag.
”Alvin.”, han vred om nyckeln. ”Och du?”
Lastbilen började mullra och vägen lystes upp. Radion spelade musik, jag blundade och lyssnade till tonerna.
Hur länge sedan var det jag hörde musik?
En röst som trasigt porslin sjöng med stråkar och piano.
”Gillar du låten?” frågade Alvin.
Jag nickade.
”Ni hörde *´'0, med låten On the Nickel…”, sa rösten på radion. ”Och nu följer en serie ockasionella ljud.”
”Jag har albumet hemma, mitt barnbarn…”
”Sara.”, sa jag. ”Jag heter Sara.”
Sara?
Nu hade jag ett namn.
”Sara? Ok. Vart ska vi Sara?”
”Kör på bara,” sa jag ”Så får vi se vad som dyker upp.”
Och så körde vi in i det instinktiva.

Vi var på väg hem igen. Jag visste inte ifall mamma och pappa var arga på mig, de pratade i alla fall inte med mig. Mamma torkade tårarna då och då med en näsduk. Pappas ögon i backspegeln stirrade på vägen. Vid bara ett tillfälle avvek de, då han petade sig i näsan och betraktade snoret innan han sköt ut det genom fönstret. De tycktes inte vilja veta av mig längre.
På begravningen slängde jag mig på kistan. Mamma fick hjälp av prästen och min kusin då hon försökte att dra bort mig. Jag ville inte släppa. Jag ville inte att mormor skulle vara död.
Om du lämnar mig mormor, då vill jag inte leva längre. Då vill jag dö!
Så fort jag kom in på mitt rum slet jag av mig klänningen. Det var en svart klänning, smutsigt svart, och den skulle ha kvävt mig; Ifall jag inte hade slitit mig loss i tid.
Jag rev igenom byrålådorna, slängde ut kläderna och välte byrån.
Där är den!
Jag tog upp klänningen som jag hade fått av mormor i födelsedagspresent. En gul klänning med små röda jordgubbar på. Jag drog ner den över huvudet.
Det knackade på dörren.
”Sara?” frågade mamma genom dörren. Efter ett tags tystnad hörde jag hur hon gick ner för trappan igen.
Jag lade mig på sängen och pressade ut tårarna genom ögonen. Jag var fast besluten om att pressa ut varje liten droppe, så att jag kunde torka till damm. Då skulle jag få blåsa ut med vinden när mamma kom och öppnade fönstret nästa morgon.
”Så, du vill dö?” sa en hes röst.
Jag slog upp ögonen, klarvaken, jag måste ha somnat för det var mörkt i rummet. Gossedjuren grinade illa i dunklet åt mig, men de förblev stumma.
”Här är jag!” sa den hesa rösten och jag vände mig om.
Fönstret stod öppet och på fönsterbrädan satt en kackerlacka.
Det här är en dröm!
Kackerlackan var lika stor som mig och klädd i en mörklila kavaj och hatt. Den satt likt en människa, men med fler ben, och stirrade på mig med små svarta ögon.
”Det är oartigt att stirra, ska jag be att få tala om för fröken.” sa den.
”Jag skojar! Jag skojar!”
Den hoppade ner och satte sig bredvid mig i sängen. Jag drog mig undan, men den flyttade efter och la en arm på min axel.
”Var inte rädd! Självfallet stirrar du, jag är en gigantisk kackerlacka för fan! Iallafall relativt gigantisk, tycker du inte?”
Jag nickade.
”Så, du vill dö?”
”Ska du döda mig?”
”Följ med mig och dö.”
”Följ med dig vart?”
Den ställde sig upp och tog min hand.
”Följ med mig så förklarar jag allt. Har du märkt hur oartig jag är? Namnet är Mate, så här lite grann i efterhand. Och jag är redan i kännedom om ditt namn, Sara.”
Vi klev upp på fönsterbrädan, ut genom fönstret och in i en vagn. Den såg ut som en av de droskorna som man kunde åka med i parken. De droskorna drogs av hästar, det gjorde inte den här. Den här vagnen drogs av två vita kaniner, stora som hästar.
”Flyger vi?” frågade jag.
”Ja, klart vi flyger. Fan alltså,” svarade Mate. ”annars skulle vi inte kunna vara här uppe i luften.”
Mate stängde vagndörren, tog upp en stor läderpiska och piskade ovanför kaninerna. De tog satts och hoppade fram med sådan fart att jag höll på att ramla av sättet.
”Varför ser du så förvånad ut? Ja juste ja, jag glömde bort dina lagar. Få se, hur gick de? Lagen om energins bevarande, det vill säga att energi inte kan skapas eller förstöras utan bara omvandlas. Lagen om rörelsemängdsmomentets bevarande och lagen om rörelsemängdens bevarande, och vi får absolut inte glömma lagen om bevarande av elektrisk laddning, eller hur? Eller hur var det? Kanske var det något om att rumtiden inte är plan men krökt…?”
”… krökningen bestäms av energins och materiens fördelning i rummet.” svarade jag.
”Bah, motsägelsefullt och hur ska vi få ihop det med din kvantmekanik då också? Gå tillbaka till Descartes istället." han fnös. "Håll i dig nu! Kaniner är effektiva, de kan flyga och är snabba, men jag kan inte prisa deras stötdämpare.”
Vi for rakt upp, vertikalt upp, upp ovanför hustaken. Jag var tvungen att hålla i mig, med armarna om Mate, för att inte trilla av. Mate drog lätt i tyglarna och kaninerna planade ut vagnen och dämpade sina skutt.
”Så där ja!” sa Mate. Han tog fram en plunta från någonstans och tog sig en rejäl klunk.
Månen vakade över den sovande staden. I några fönster lyste det fortfarande varmt och jag kunde se människor, sysselsatta med sina liv, inuti husen.
Vad skulle de säga om de tittar ut och ser mig?
”De kan inte se dig.” svarade Mate.
”Varför inte?”
”Nu ska vi åka till din mormors hus.”
”Snälla, jag vill inte dit!” Jag vill aldrig mer se det huset.
”Vi måste stanna förbi där, på vägen, fråga mig inte varför.”
Mellan hustaken såg jag en bilväg som ringlade sig fram som en julgransbelysning genom landskapet. Jag kände först igen ett hus, sedan ett annat och sen visste jag exakt var vi var.
Hur kan det här vara en dröm?
”Det är igen dröm”, sa Mate. ”Titta ner igen och säg mig om du fortfarande känner igen dig.”
Jag tittade ner.
”Jo, jag känner igen mig.”
”Ifall det var en dröm – då skulle du inte känna igen dig längre. Om du är observant så förändras allting i drömmar, ingenting är fast från den ena sekunden till den andra.” han såg på mig med sina svarta små ögon och jag tror att han log. ”Nu är vi snart framme hos din mormor.”
Det såg jag var vi var, pappa hade kört mig många gånger förut.
”Ja, se! Där är det!”
Vi sjönk ner och stannade utanför fönstren till mormors vardagsrum. Det såg ut som vanligt där inne, men det var inte längre som vanligt och det skulle heller aldrig bli som vanligt igen. Men kuddarna låg i soffan, som vanligt. Pendeln i den gamla klockan svängde, som vanligt. Morfar satt i soffan och drack whiskey, som vanligt. Det var svårt att avgöra om han sov eller inte. Han hade solglasögonen på sig fortfarande och en truckerkeps ner skjuten i pannan.
”Så här ligger det till,” sa Mate. ”din morfar dödade din mormor.”
”Nej!”
”En natt drack han för mycket, eller rättare sagt för mycket och jävligt mycket mer.”
Morfar var en äcklig fullgubbe. På mormors begravning kräktes han i kyrkan, han skulle alltid förstöra för henne. Att han inte bara fördärvade henne, utan att han även förintade henne, det fick mig att vilja spränga mina konturer.
”Vi kommer aldrig få veta vad som rörde sig inuti hans huvud när han puttade ner henne för trappan. Lustigt nog kommer aldrig han heller få veta det, för han har absolut inget minne av händelsen! Han vet inte ens om att han dödade sin hustru! Vad säger du om det!?”
Jag kunde inte svara. Det tjöt i öronen - jag blundade och skrek. Jag föll och slog i pannan.
”Se så se så,” sa Mate och drog upp mig på sättet. ”Jag förstår att det känns hemskt, jag hoppas att du inte hatar din morfar nu.”
”Jag hatar honom! Jag har alltid hatat honom!”
”Men, Sara, han visste inte vad han gjorde.” Han klappade mig ömsint på huvudet. ”Vet du vad… Vi kan göra så här: Vi kan döda honom. Blir du glad då?”
”Nej…”, fick jag fram mellan hickningarna. ”Det skulle jag inte…”
Jag vill att han ska dö.
”Då så!” sa Mate och morfars blick blev plötsligt tom. Han tappade glaset, föll bakåt och gled ner mot golvet.
”Jag sa nej! Jag sa nej!”
”Mycket riktigt, det var vad du sa.” sa Mate och slog med piskan.
Vi for upp igen. Mate höll tag i min arm med ett hårt grepp.
”Nu är det din tur att dö.”
”Ska vi inte ta med oss morfar?” frågade jag.
”Hans kropp? Varför vill du ha med den?”
”Ska han bara ligga där?”
”Varför inte? Han är död, för fan!”
”Men, då ska han väl följa med oss?”
”Varför?” Mate skrattade. ”Vart tror du att vi ska egentligen?”
Jag tänkte efter.
Vart tar man vägen när man dör?
”Jag vet inte, vad händer när man dör?” frågade jag.
”Ingenting händer. Världen fortsätter som vanligt, utan dig. Din kropp förmultnar och dina beståndsdela, mikropartiklar, bidrar till skapandet av nya ting.”
”Men vart ska vi då? Jag trodde att vi var på väg någonstans. Ett dödsrike eller något.”
Mate vek sig av skratt och slog med armarna mot vagnen. Kaninerna stannade upp och stirrade på honom med sina röda ögon.
”Ett dödsrike!? För i helvete, nej, du. Jag ska bara styra kaninerna här rakt ner i marken och så splatt så är vi döda. Mer invecklat än så är det inte.”
Jag vill inte dö!

Jag vaknade av att telefonen ringde. Solen sken utanför det stängda fönstret. Det var bara en dröm!
Mitt huvud surrade med bilder som jag försökte greppa taget om, men de suddades ut när jag vidrörde dem med tankarna.
Jag gick ner till köket. Det luktade gräslök och soppor. Mamma stod med telefonen i ena handen och en sax i den andra. Pappa hade hällt ut sopporna över hela köksbordet.
”Jag måste ha råkat slänga den, jag vet att den måste vara här...” muttrade pappa.
”Nej! Nej!” skrek mamma. ”Jag orkar inte.”
Mamma släppte telefonen och den föll till golvet.
”Pappa är död.” sa hon.
Pappa fortsatte att gräva runt bland sopporna.
”Kan du lyssna på mig någon gång!?”
Hon slängde sig fram och hög saxen i hans axel. Han tjöt och sopporna flög ut över golvet. Jag sprang förbi dem, ut i hallen och ut genom ytterdörren.
Jag sprang tills benen inte kunde bära tyngden längre. Och då fick jag fly som ett djur, på alla fyra, fram över åkern. Det förtorkade vetet skar upp fötterna och handflatorna. Solen piskade mig över ryggen. Den slet sönder klänningen och rev min hud.
Jag måste gömma mig!




Prosa (Novell) av K.S. Sollenhag VIP
Läst 124 gånger och applåderad av 7 personer
Publicerad 2017-01-07 15:50



Bookmark and Share


  KattenKin VIP
Jag håller med föregående talare, G-falk säger det bra, intressant och filosofiskt på surrealistisk nivå. Applåder!
2017-01-24

    Fredrika Grundström
det där med kackerlackan känns lite Kafka. En surrealistisk mardrömstext
2017-01-15

    ej medlem längre
förutom ett och annat stavfel som alltid kan rättas när tid och tillfälle ges, så är detta ett mycket fantasifullt, lite filosofiskt i vissa delar, och väl skrivet stycke. en novell i kortformat, eller prosastycke kanske.. jag tyckte verkligen det var roligt, spännande att läsa med alla sina surrealistiska krokar och rakor, dialog och gastkramning.. blir intressant att följa, om mer av denna sorts text kommer till... tack.
2017-01-07
  > Nästa text
< Föregående

K.S. Sollenhag
K.S. Sollenhag VIP