Nog kan du förlåta de gånger jag har flytt,
Och vaknat under hårsvall som mina kinder skylt.

Du kan även glömma de nätter jag söp bort,
Hårda ord som brände och löftet som blev kort.

Du är så fullgjord Stina att i din kropps berså,
Finns rum för bikt och soning vad helst jag hittar på.

Men du ska ändå tåras hur vackert du går fram,
Din godhet översvämmas av det mörka i min famn.

Ord för tröst får inte fatt där ingen glädje gror,
Förlåta mig själv, det vore för smått, i en värld där gudar bor