Jag vände mig om och tittade bort mot draperiet. Jag såg då och då hur staven vispade runt utanför draperiet men också en liten spegel. Jag såg mig själv, men bara ansiktet. Jag borde verkligen ha sett över polisongerna innan jag for hemifrån! Men var är mina ärr från de otaliga dueller jag deltagit i tänkte jag. Slät hy och med en tunn elegant mustasch i samma höjd över havet som nederkanten på polisongerna. En så medveten effekt! På samma sätt kunde jag se att ungdomens blomma hos hustrun höll på att knoppas. Vakna ur sin törnrosasömn.

Precis som jag tyckte att saker började gå min väg i de flesta avseenden var ryttaren ikapp och fingrade på vagnens dörrlås. Magikern höll emot.

Hmm. Det primära offret var ju en ung kvinna. Mera uppfinningsrikedom är av nöden. Jag försökte klia på flinten, men den fanns ju inte. Borta! Nu var goda råd dyra.

Magikern sa ingenting, men hade uppenbarligen problem att hålla emot. Så jag bestämde mig för att hjälpa till. Han tycktes ju veta att karlen utanför var ett problem, och det räckte med de vi redan hade. Dessutom kunde det ju aldrig vara fel med lite good-will.

Jag sträckte mig över honom, mot dörrlåset, och såg då hur han tittade på mitt ärr på överläppen. Jag fick det under en tennismatch för några år sedan när jag råkade springa på en stängselstolpe i ett energiskt försök att rädda en boll. I stället träffade jag stolpen med racketen så det klippte till på överläppen och det blev lasarettet i stället. Nu tittade han på det som om ärret var resultatet av en mensur. Kors vad han tittade! Jag drog till med en spontan lögn:

Jo, jag ägnade mig lite åt ungdomliga dumheter förr, men det var väl mera tur än skicklighet att ärret går så parallellt med överläppen. Sabeln var nyss glödgad i den stora öppna spisen när jag drog eggen förbi överläppen i någon sorts märklig rituell gest för att sätta mig i respekt.  Underkanten på min mustasch fick därmed  en väldigt distingerad kant som satte mig i respekt länge. Det frasande ljudet från avbränt hår etsade sig fast länge i mitt medvetande. Självklart vann jag duellen. Men som sagt. Det var ungdomliga galenskaper som jag försöker undvika numera.

Magikern tittade storögt på mig, och såg närmast rädd ut. Rädd för mig?  Jag tittade därefter på mannen utanför, som tycktes ha stora svårigheter att hålla sig kvar på hästryggen. Han såg också rädd ut! Jag kastade en blick på vagnsdörren som ännu var stängd. Det visade sig nu att man kunde dra ner dörrfönstret, ungefär som på ålderdomliga järnvägsvagnar. Jag lät låset vara, greppade den stadiga läderremmen så fönstret inte skulle glida ner för långt, och gläntade på det. Ryttaren såg detta och tog tag i fönstrets överkant och tittade mig rakt i ögonen, och ställde sig på vagnens fotsteg. Hans långa hår fladdrade för vinden fast regnet hade gjort det dyblött. Hans häst verkade fatta galoppen och höll samma tempo. Nu såg han närmast skräckslagen ut! Hade han också hört historien om min vilda ungdomstid, med fäktning och dueller? Den tycktes ha gått hem!

• Hjälp!
• Javisst, men med vad?
• Det är en sorglig historia, men vi verkar ha chansen att rädda en ung vacker kvinna i djupaste nöd. Är ni med?
• Jodå, självklart. Hur räddar jag henne, sa jag lite övermodigt. De både männen tycktes tro att jag kunde åstadkomma allt, av deras blickar att döma.
• Jag behöver er vagn! sa ryttaren!

Snopet, tänkte jag. Jag blir tydligen blåst på äran av en hjhältemodig räddningsaktion. Vilken löjlig stolthet! tänkte jag i nästa ögonblick! Och så skönt att jag slapp! i nästa. Hjältar tar ju ofta enorma risker, för andras välgång. Annars är de ju inga hjältar! I pur förvåning släppte jag in ryttaren i vagnen. Hustrun sov. Annars hade vi väl skrämt henne som aldrig förr. Jo, det hade jag nog gjort rejält, men det var länge sedan. Hon tål en hel del. Kastade en blick åt hennes håll. Så tjusig hon var, där hon satt och sov! Redan festklädd! Hur har detta gått till? I nästa ögonblick råkade jag peta näsan lite och kände då av ärret på överläppen. Var jag så orakad? Fick en skymt av mig själv i den lilla spegeln igen. En så tjusig mustasch! Och pomada i håret. Vad var detta?

Samtidigt började ryttaren berätta, och såg nu allt annat än hotfull ut. Snarare entusiastisk., så man blev nyfiken.

• Vet ni vad en metamorfos är?
• Jodå, något i fantasiernas värld nämnde jag, men här behövs ett kvinnooffer, så berätta mera. (Hustrun sov vidare, tack och lov. Nu ännu vackrare!)

I stället för att berätta mera gläntade han åter igen på dörren så man kunde se snett framåt. En mörk silhouette av en medeltida borg avtecknade sig på den åskväderslika himlen.

• Dit ska vi, sa han och pekade. Ingen kommenterade.

Det var ännu en bra bit kvar, men den där gamla borgen såg allt annat än inbjudande ut. Är det där balen går av stapeln?

• Ja, man förbereder som bäst!

Famlar i blindo, tänkte jag. Varför tänder de inte ljuset? Det hela började kännas obehagligt, men jag försökte bibehålla min kaxiga attityd. Det kändes livsfarligt att verka tveksam. Här skulle festas!

Hur kom det sig att vi någon minut senare stod där i snålblåsten? Jag, min vackra hustru och magikern. Vår stolta vagn försvann snabbt i fjärran längs den till synes oändliga allén.

Här är kallt, sa hustrun. Ett helt självklart påpekande, alla frös, men jag sa det också självklara, att vi väl får söka skydd där inne och pekade mot borgens entré.  ”Porten kanske kan öppnas” la jag till snusförnuftigt, för att behålla initiativet på något sätt. Jag fick inga kommentarer men vi tittade oss omkring lite. Så såg jag att vi stod på en stor stenhäll alla tre, kanske en gammal runsten som välts omkull. Det var blåsigt, lerigt och regnigt omkring oss, även om regnet inte vräkte ner längre. Men en blek måne gav oss det ljus vi behövde. Vi behövde ta ett kliv i leran för att komma till den magnifika, men vackert slitna trappa som ledde upp till porten, sa jag. Jag tvekade en sekund, men skymtade också magikerns trollspö.

Det fanns plötsligt ett par väl placerade stenar att kliva på. Lite ojämna men det fick duga.

• Kunde inte bättre än så, muttrade han.

Jag kommenterade inte det utan ville få det att verka som en självklarhet att han skulle lösa problemet med leran. Tittade på våra skor. Vilka vackra skor hon hade hustrun! Undrar just vad hon har gett för dem. Nåja, det visar sig på nästa kontoutdrag, och är fel samtalsämne just nu. Men fina var de. Också det fel samtalsämne. Jag gick först och höll hustrun i handen. Märkligt nog anade jag ett ljus i en springa i den gistna ekporten. Brann ruinen? Är det där inne som jungfrun i nöd befinner sig? Det verkade inte rimligt, men jag antydde något åt det hållet och ville verka modig och handlingskraftig.  Försiktigt sträckte jag mig mot det sirliga dörrhandtaget. Jag tryckte ner det och öppnade försiktigt. Något sprakande från någon eldsvåda var det inte tal om, men ett svagt sorl hördes tillsammans med gammaldags stråkmusik någonstans långt där inne. Jag sträckte på ryggen och visade in Magikern med en flott gest. Hans förmågor kanske behövdes nu, och dolde min oro och osäkerhet med att jag ville låtsas att enbart vara artig.