Da Capo!: Röd fest när den är som bäst

                               ”Hjärtligt välkomna
                                                      till JK,
                             vår Jul- & Kräftskiva,
                    alla ni poeter med stolta minnen från förr
                             när första bokstaven fick sin mening
                    första meningen sin röst!”

Med dessa ord har jag för avsikt att inleda strandfesten då våra svenska skriftande gäster anlänt.

Rött skall det vara och trendigt konsumerande och många förberedelser återstår. Husfar har i veckor i mörka morgontimmar rott ut och vittjat nattens kräftor. Han har redan fångat 987 ädla djur i sumpen, en ansenlig mängd, men tusen skall vi ha, för att de skall räcka till för den stora skaran skrivande gäster.

Det är något besvärligt att förbereda en röd fest i november, när tunn is lagt sig över sjön och vassen vissnat. Men hos oss går det undan med att smälta ner isen, värma upp sjövattnet till 15 grader, plantera nya vasstrån i ruggen för kräftornas gömställen. Roddbåten har varit i sjön i flere veckor. Årets röda fest kan snart börja, när månen stiger upp i öster som det brinnande klot man behöver i dessa tider.

Hundraliters bykgrytan är renskurad och står färdig på uteelden i väntan på kräftkoket. Kräftorna är lika många som när husfar var barn och fångade dem i ån vid hemstranden i Karelen tillsammans med kusinerna. Nu har han använt samma knep, pinfärsk ljushyllt höna med skinnet bortdraget och köttet spjälkt så förföriska aromer lurat alla kräftorna ur vår sjö.

Han byggde en jättesump, två meter gånger en och en meter i höjd, och nu är den till bredden fylld med krälande brunblåa djur. Det har varit jobbigt att mata dem alla med ärtblast för att förhindra deras kannibalfasoner att äta upp varandra. Vi har lyckats och alla är väl bibehållna, levande och krya och strax kan vi sätta fyr på grytan och de hundra liter vatten den rymmer för kräftkoket.

I morgonkväll är dagen här. Vi mailar till våra gäster att de lånar kvasten av häxan, eller vad de kan få tag på för att styra kosan mot Halvtvärssjön. Färden är tämligen kort, då vi alla bor på den skandinaviska delen av jordklotet och utsläppen därefter. No problem.

Kräftkoket kommer att ta hiskligt med tid, säkert fem timmar. Alla hundra kan man inte slänga samtidigt i grytan med huvudet före i det dödande vattnet, för vattnet skall koka hela tiden. Jag får noga räkna ut hur mycket socker, salt och dillkronor hundra kräftor behöver för smakens skull.

Dekorationerna ligger i apokalyptiska färgdrivor och väntar på att bli upphängda och blommorna har jag plockat för de två vaserna som skall pryda bordet. Knepigast var det att få sommarblomstren att klä sig i sina kronblad i dessa dystra tider. De ruskade föraktfullt på sig under bruna höstlöv, suckade, gav med sig inför husmors besvärjelser och krav på lydnad. Vad kan en liten vildblomma göra inför ett konsumerande samhälle som inte låter årstiderna ha sin gång, utan kräver allt nu till jul och inte i augusti.

Vårt långa bord invid sjön skall bekläs med den röda duken. Röda tabletter, tallrikar och kräftknivar åt var och en. Snapsglasen får jag inte glömma, och dricksglasen, som många säkert föredrar då de måste tillbaka hem i tid till sin egen röda jul, och det är riskfyllt i fyllan att hållas uppe på en rund käpp, den snurrar runt och slänger en vinglig resenär överbord. Det vore synd på ryktet och det goda kalaset ifall våra gäster skulle dimpa ner i främmande land bara för att han eller hon druckit på tok för mycket. För dem som föredrar alkoholfritt har jag låtit brunnsvattnet stå och dra sig i kopparkärl som färgat det trendigt turkosblått och sprider ögonfröjd som kontrast till allt det gamla röda.

Far hojtar i vassen, sätt eld på brasan, nu är alla tusen kräftor fångade i sumpen.