Klockan tickar på och jag känner på min glädje
som snabbt förintas av sorgen jag bär inom mig själv i min borg
det som en gång var är nu bara minnen av ett förflutet
när sorgen är som värst så vill jag helst snabbt nå slutet
att inte få hålla om det jag älskar gör mig svag och matt
även om solen lyser ute så är det inom mig fortfarande natt
det finns enorma krafter man inte ser utan som man endast känner
är det kärleken som formar min själ och gör så att mitt hjärta gör ont och det bränner
varför måste man älska, längta och sakna
är allt bara en oändlig dröm som inte vill att jag ska vakna
eller är detta bara en resa vidare mot någonting spännande och nytt
har jag helt i onödan varit rädd för livet och för mig själv och flytt
livet här är kanske bara är ett litet frö som vill blomma ut
det kanske inte är ändhållplatsens absoluta slut
man får ta dagen som den kommer med både glädjen och sorgen vid sin sida
det är inte meningen att livet går ut på att lida
nu är det dags att älska och leva i kärlekens ljus
tills askan från mig läggs nära min mor i ett krus med många tända ljus