Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Ön, del 1

När två stycken Invigda grep tag i mina armar och drog ner mig under jorden, greps jag av av panik så förlamande att jag inte ens förmådde frukta för livet. Visst hade jag varit rädd förr, naturligtvis hade jag utsatt mig för fara otaliga gånger tidigare. Bara båtresan från fastlandet hade varit avskräckande nog för de flesta – fan, bara båten själv! Man skulle ju kunna tro att dessa människor hade lyckats lösa båtkonstruktionens gåta vid det här laget, men icke. Tydligen har de aldrig byggt en enda båt i hela sina liv, och när jag såg den sönderrostade jäkla plåtbunke som skulle ta mig och mina kolleger ut till ön, tänkte jag desperat för mig själv att det kanske var lika bra. Hade de byggt båten själva hade den kanske – med all säkerhet, förresten – kapsejsat innan vi ens lättat ankar (om de nu hade varit kunniga nog att fästa ett sådant vid båten), och vi hade troligtvis drunknat i den där nedgång hamnen, fångna under de förbannade massorna. Innan vi ens lämnat hamn! Så for vi klivit av vagnen (jag vägrar – och det gör mina kolleger också – att kalla det för tåg, eller ens rälsbuss. Jag skulle snarare kalla det en gammal container, som drogs av en samling oljefat, hopsvetsade av en alkoholdement jävla halvapa. Jag vill inte ens tänka på vad de använde som motor, men elektriskt var det i alla fall! Det slog gnistor både fram och bak och över och under detta ingenjörsmässiga underverk. Vad det än var, lät det som femton motorsågar och en sju-åtta torterade katter som slogs om utrymmet under huven. Men, ett tåg var det i alla fall. Eller hade varit, åtminstone, en gång i tiden. Nu fanns det inte ens tak på någon av vagnarna.) blev vi försäkrade om att båts både var i tip-top-skick och startklar. Vi borde ha fattat med en gång att det var lögn, med tanke på mannen som talade orden till oss. Han var liten, knappast mycket högre i höjd än en av de hjärndöda idioter som först sköt iväg missilerna. Han nådde inte ens upp till axeln på mig, och var huvudet kortare än var och en av mina kolleger. Hela tiden log han ett leende som blottlade alla hans håligheter i tandraden, både övre och undre, och fick honom att se ut som om han fick ett lavemang av gudarna själva. Läpparna var som fastgjutna vid tandköttet, och mungiporna som tyngda av bly. Hela det spektakel som var den här mannens mun såg ut som ett utspänt gummiband, på god väg att brista. Och det kanske det också var. I ärlighetens namn kan jag faktiskt inte ens svära på att han faktiskt ens hade läppar en gång; hela ansiktet var så skitigt att munnen mest framstod som ett stor fuktigt sår mitt i en brännskadad, förkolnad kroppsdel. Just vilken kan jag inte säga, men hade det inte varit vagt klotformat och fäst mellan axlarna, hade jag fan inte kunnat svära på att det var ett ansikte jag äcklat tvingades se på. Glöm läpparna – jag såg knappt ens en näsa. Bara en liten utbuktning och två hål mitt i ansiktet. Efter det som hänt skulle jag inte bli förvånad om det faktiskt var ett uppbränt lik, som någon tvingat liv i igen, som mötte oss där nere i hamnen. Jag vet att han hade ögon, men hur de var förskaffade kan och vill jag inte svara på. Så snart han började tala till oss tvingade jag mig själv att fästa blicken på vad som helst förutom hans ansikte. Och jag antar att han hade öron, eftersom han tycktes uppfatta vad mina kolleger sa till honom. Även om han inte verkade bry sig.
”Är båten verkligen säker nu då?”, ville Jürgen förvissa sig om.
”Visst, visst!”, kom det ur mannen till svar. Det lät mer som en väsning och en harkling än en röst, men vid det laget var ingen förvånad.
”Det är bara det att vi har hört…”, fortsatte min fastlandskollega ståndaktigt. Han blev avbruten direkt.
”Nej fan, nej fan! Visst är båten säker! Den bästa vi har, och den snabbaste! Finns kanske finare där ni kommer ifrån, men inte säkrare, det kan ni ge er fan på!”
Jürgen och jag såg på Kurare, och manade liksom på honom med våra blickar. Han kunde mest om ön vi skulle till (knappt något mer än vad vem som helst kunde tillskansa sig av rykten och legender, men han hade faktiskt spenderat mer tid i dessa trakter än någon av oss, varför han utsågs till något av en expeditionens intellektuelle ledare), och om vi skulle få reda på mer var tiden att ställa frågor nästan utrunnen. Men för varje hjärncell som filtrerade till fakta och information, fanns det två (eller kanske tre, eller fyra) som filtrerade bort det mesta annat som lät vanligt begåvade människor förstå saker som timing och takt. Kurare var mycket svårlärd i båda dessa avseenden. Kanske inte särskilt förståeligt, brukade vi andra i teamet tycka, men nog så acceptabelt. Kurare, som var mycket välutbildad inom ett flertal ämnen, bland annat antropologi, religion, och biologi, och brukade anses vara något av ett geni, hade under ett antal års tid totalt grävt ner sig i myter och legender rörande kärnåldern, och hade spenderat varje dag under det senaste året med att samla in vad information som än fanns att hitta, rörande ön. I slutändan handlade det som sagt inte om särskilt mycket matnyttigt, men vi övriga i teamet fann en trygghet i att dessa gamla legender och sagor nu, av vår mest begåvade kollega, tvättats i vetenskapens klara vatten, och låg prydligt sorterade och kategoriserade i hans huvud (hur fan det nu såg ut däri!). Problemet var bara att han aldrig visste när hans skulle plocka fram dem igen.
Jürgen fångade Kurares blick, och gestikulerade mot den lilla varelsen som gick framför oss. Fråga, mimade han. Kurare såg nästan förnärmat oförstående på honom några ögonblick. Sedan gick det upp för honom, och han nickade häftigt. Han tog några snabba steg för att hinna upp vår lille guide, som kanske, gick det upp för mig när jag nu åter vände blicken mot hans lilla ryggtavla, hade ramlat ner i tågets motor eller något liknande, och där tagit eld, och förlorat både skinn och förstånd till elden. Nej. Han må ha sett ut som ett apkadaver, bränt i någon djurisk offerritual, men galen kunde jag faktiskt inte säga att han var. Än, i alla fall.
”Jo, det har framgått…”, började Kurare, stapplande både med benen och orden, ”…av min forskning, alltså…det jag har läst, och tagit re, öh, reda på…”
Jag log, och skakade långsamt på huvudet. Jürgen såg det, och kvävde en fnissning, medan han såg ner i marken. Många har varit gångerna då vi krävts på förklaringar till just det som hände där och då. Och lika många gånger har vi tvingat vifta vit flagg. Varför roade Kurare oss så? Det var något med hans sätt att föra sig utanför ett bibliotek eller labb. Någonstans blev vi, jag och Jürgen, väldigt tagna av vad vi bäst kunde förklara som kontraster, mellan självgående, aldrig fallerande genialitet, och en olydig påkommen sjuårings av föräldrarna påtvingade försvarstal. Det var alltid fascinerande att beskåda dessa båda, och totalt oppositionella, sidor i en och samma person.
”…att, alltså…det lär vara så, att det finns en man, som lär ha krafter, som ska vara något utöver det vanliga…”
Det började ta sig! Utan tvekan hade Kurare, som han alltid gjorde, förberett sina frågor på förhand, och nu hittade hem bland dem. Den lille mannen såg på honom, och avbröt hastigt.
”Visst, visst!” Det verkade vara hans jäkla orala signatur, de där två orden. Förvånande, med tanke på att han med sitt stela, groteska leende inte ens kom i närheten av att uttala dem korrekt. ”Han bor därute på ön”, sa han, och pekade med hela handen i en riktning som knappast kunde leda ut till ön, som i själva verket låg framför oss. Än kunde jag inte se den, men ett antal pirer började låta måla upp sig där framme. Det var mörkt, inte kolsvart, men mörkt. Klockan kunde knappast vara mer än sen eftermiddag, och solen hade säkert ännu inte sjunkit helt där framme bakom havet. Men här låg dammet och smutsen så tätt i luften, att inte mer än en handfull solstrålar lyckades bryta sig igenom. Eller var det kanske något annat? En riktigt spöklik ilning for snabbt ner längs min ryggrad. Plötsligt blev jag mycket medveten om både temperaturen och dofterna runtomkring. Vi befann oss utomhus, visst, gående längs vad som en gång varit en räls för godståg, men som nu knappast ens var spillror av ett. Vårt tåg hade tvingats stanna en bra bit bort. Vi hade haft tur, kanske, som lyckades ta oss ända till hamnen på samma räls. Det doftade lite unket, som i en gammal instängd verkstad. Såna fanns visserligen lite här och var i hamnen, men deras dofter kunde väl ändå inte sprida sig så här långt ut? Var det kanske något som brann? Nej, jag kände ingen rökdoft…men kanske någon slags gas som läckte? Det kanske var vår lille apman till guide som hade fattat eld trots allt! Eller var det något naturfenomen som spred sig från ön? Eller var det mannen med de övernaturliga krafterna som– men för fan!, tänkte jag. Du är vetenskapsman, för helvete! Lägg ner alla såna löjliga hypoteser nu! Det är smutsen, dammet, jorden, bomberna, vad fan som helst!
”Och han bor även här!”, sa den lille mannen, och pekade, uppenbarligen lika illa som innan, mot sitt huvud. Kurare såg på honom, utan att säga ett ord. Själv ville jag bara slå till den lille fan i huvudet. Då skulle han få se på män med superkrafter! Nåja, nu kunde jag åtminstone med tillräcklig trygghet säga att han var galen.
”Vad menar du?”, frågade Kurare, lite för intresserat.
”Jodå, här bor han också”, upprepade den lille mannen. ”Han bor på ön, och på alla andra ställen också. Just här.” Han pekade på sin tinning, precis bakom ögongloben. ”Här bor han, och ser vad jag ser.”
”Vem är han då?”, slängde Jürgen ur sig.
Kurare vände huvudet, och tryckte upp glasögonen på näsan. Den lille mannen bara fortsatte att gå i samma takt, och lyfte inte ens huvudet.
”Han kallas Oraklet, och han kan bo överallt.”
”Jo, tack det–”
”Men vilka är de krafter han besitter?”, undrade Kurare ivrigt. ”Är han telepatiskt begåvad, eller kommunicerar ni på andra sätt?”
”Visst, visst!”, svarade den lille mannen, utan att ändra vare sig tonläge eller tempo. ”Han kan se allt han vill, ur andras ögon. Inte bara mina, ser ni. Det är många som säger att han bor i dem också. Och många som han har kallat till sig. Visst!”
Nu tyckte både Jürgen och jag att det hela började spåra ur en aning, men Kurare lyssnade som vanligt inte på något annat än sin egen nyfikenhet.
”Hur har han kallat dem? Och vad hände med dem som blev kallade? Tog de sig ut till ön?”
”Jo, jo. Visst, visst! Så är det. De stack härifrån så fort de fick höra honom. Hade inte ens hört honom innan. Det var första gången för dem alla, men de visste vart de skulle, och allt!”
Plötsligt tyckte jag mig förstå vad han sa. Riktigt förstå. Hamnen var nästintill tömd på folk, för att de som hade bott där, och arbetat där, hade alla tagit sig ut över havet, till ön, för att bo med Oraklet. Jag såg mig omkring. Där fanns lastbilar som var till hälften lastade, och vid en av lastbryggorna, bland de pallar och lådor som tycktes ha blivit lämnade mitt i lastningen, låg en låda omkullvält, med innehållet – spikar, skruvar, eller något liknande – utspritt över bryggan. Det måste ha hänt väldigt–
”Den där, till exempel”, sa den lille mannen och pekade – rätt den här gången – som om han läst mina tankar, mot den tappade lådan. ”Höre Oraklet mitt i lastningen, när han skulle kolla godset. Visst! Föll ihop bara, och visste sen vart han skulle. Visst! När Oraklet kallar kan man inte bara stå där och stå.”
Inte ett ord mer. Den lille mannen bara fortsatte att gå. Varken jag, Jürgen eller Kurare visste vad vi skulle säga. Föll ihop? Vad menade han med det? Och de andra hamnarbetarna? Hade de också ’fallit ihop’? Jag tyckte det började låta mindre och mindre som en överdriven legend, och mer och mer som nån typ av marionettlek med människors sinne. Kanske var det en gas i alla fall? Reflexmässigt drog jag in luft i näsborrarna. Eller kanske masspsykos? Den lille mannen verkade ju nog så körd i huvudet. Men så många människor med samma anfall? Hur fan då?
Den lille mannen stannade tvärt. Jag förstod först inte varför, utan förbryllades en stund över vad han skulle göra. Jag stod och såg på honom ett par ögonblick, och skulle just till att fråga, när Jürgen grymtade till och daskade till mig på armen. Han pekade ut mot havet, trodde jag först. Men i nästa sekund såg jag den också.
Båten. Den förbannade rostiga plåtburken till båt. Vi borde ha vänt om då. Gått raka vägen tillbaka till tågen. Och om det inte hade kunnat ta oss tillbaka till Kupolen, skulle vi fan ha följt spåret till fots. Vi hade kanske halvt dött längs vägen, men vi borde ha fattat att det skulle vara värt det. Och att det här absolut inte var värt det! Till och med Kurare, som sedan flera år tillbaka gått på högvarv dygnet runt, verkade satt ur spel vid åsynen av båten. Vad skulle han ha sagt, om jag sagt att vi kommit till vår vägs ände? Att all hans forskning kunde räddas och fortsättas, bara vi skaffade fram en annan båt. En riktig båt. Jag borde ha sagt det. Fan, han var ju den som såg mest skeptisk ut! Och även om han var lite knasig, hade jag och Jürgen lärt oss att lita på hans omdömde. Men jag jag vet inte om det var de unkna dofterna som gjorde att jag plötsligt så kvickt ville komma därifrån, eller om det var åsynen av den lille mannen, som nu vänt sig om och tittade rakt på mig. Eller om det var–
”Därute bor han”, sa den lille mannen, med sitt sönderbrända ansikte och förvridna leende. ”Han kallar alltid på de starkaste”. Doften av stagnant luft och damm blev för mycket. Den tryckte oerhört mot alla mina slemhinnor, och tycktes leta sig in i mina porer. Omvärlden började suddas ut. Snurra.
…alltid de starkaste…
Jag såg den lille mannens förkolnade döda ansikte. Ingen näsa. Inga öron. Inga ögon. Det svartnade för mina ögon, och jag kände hur jag föll till marken.
***




Prosa (Kortnovell) av LordRoi
Läst 54 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2017-01-11 16:58



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

LordRoi