Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Äntligen ett sammanbrott

Jag fick äntligen mitt sammanbrott igår natt! Jag vill tacka Marie Laveau men framför allt fem stor stark och ett surt glas vitt för möjligheten. Tack, det var en befrielse!
Jag stövlade ensam ut i natten och kände att att nu DÖR jag nog. Hittade ett fint gammalt träd på Mariatorget som jag dramatiskt kunde glida nedför stammen på. Pälsen hakade upp sig i innerfodret. Mina 40 den-ben spretade åt alla håll och kanter. Jag grinade som fan och snorade och drog lösfransar från ögonlocken och inuti tjöt å larmade mitt feta hjärta så jag knappt kunde höra något annat. Ändå var jag handlingskraftig, det måste man ge mig, för jag lyckades pilla sönder en äcklig gammal ölburk med en nyckel och tillverka ett vasst vapen att använda mot mig själv. Där satt jag, gud vet hur länge, och försökte ta hål på skinnet där jag kom åt. Ärmarna på pälsen föll hela tiden ned och var i vägen. Till sist var de kladdiga i kanterna och jag blödde rimligt. Då verkade allt ha lugnat ned sig lite. Jag snyftade men kände tappert att jag kunde uppskatta den krispiga nattluften - en kort stund, vill säga, för det var himla kallt där under mitt träd. Och ensam var jag likförbannat.
Om man är en skådespelare i en film, eller om man är underskön, då kommer någon snäll till undsättning vid dessa tillfällen av ensamhet och askes. Om man är en sketen slampa till opublicerad poet är det inte givet att det händer, tyvärr. Torget var ödsligt med få undantag; borta vid fontänen rörde sig en mörk gestalt som definitivt inte utlovade någon räddning. Han sluddrade något åt mitt håll vars innebörd jag inte skönjde, men vars budskap jag skam till sägandes utan problem kunde tolka. “Jag är reinkarnationen av Stagnelius”, tänkte jag i min fyllskalle och kom klumpigt upp på fötter för att skynda bort från honom. “Jag hoppas att ni skänker mig och mitt sorgliga alster en tanke efter det att jag slutligen försmäktat på min kammare”.
Jag snubblade hemåt med opraktiska rispor över hela armarna och en växande känsla av katharsis i mig, en sådan ren känsla som endast total förtvivlan och gränslös självömkan kan skänka. Jag tänkte att nu var jag äntligen över allt världsligt. Mina nätter är korta och intensiva. Dagen efter vaknade jag och låtsades som inget. Tack för möjligheten!




Prosa av Poeten Ester
Läst 130 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2017-01-11 20:26



Bookmark and Share


    Fredrika Grundström
bra skildrat, jag känner din ensamhet!
2017-01-11
  > Nästa text
< Föregående

Poeten Ester
Poeten Ester