Ibland snurrar allt så fort, tvingas sätta mig ner bland spillrorna av vad som en gång var inredningen inne på mitt hjärnkontor.

Brukar stirra ut i intet, efter något jag inte vet namnet på. Likt min skugga finns det där, väntar bara på att solen skall göra dess konturer synliga.

Har gått och blivit en parknötare, drar fötterna efter mig då jag iakttar änderna, när jag stirrar på den diffusa reflektionen på ytan av allt som är.

Borde kanske bli kirurg, bara för att se vad som finns där under, hålla någons hjärta i min hand.

Men nä, den fysiska anatomin fastnade jag aldrig för, blev istället bunden vid frågan om vad som gömmer sig bakom livets dörr. Tittar ofta in genom nyckelhålet, hör ibland hur någon flåsar på andra sidan, men när jag ropar och söker kontakt tystnar flåset.

Många tror jag ser dåligt då min blick ofta är frånvarande, och kanske har de rätt, kanske ser jag dåligt… Tror dock inte det, tror bara jag ser annat.

Minns när jag som ung kom hem och det forcerade blod från ett jack i pannan och ett skrapsår på knäet. Min Mamma rent av skrek av förtvivlan; ”STAKARE! VAD DU BLÖDER!” Men jag kände inget, visste inte vad jag skulle med plåster och förband till, det var ju inte verkligt, det var ju bara utanpå, det var ju bara en reva i rustningen, en reva som tiden läker.

Jag blöder idag med, men nu är det bara jag som ser såren, och om det var det här min Mamma såg när jag var liten, så förstår jag varför hon skrek, för det skär verkligen i ögonen.




Ibland är det dock bra att ha ont, att känna nålar innanför skinnet, för det är då man verkligen lever, verkligen andas stundens luft…