Det var interner
och tvångsomhändertagna
som anlade kyrkogården.
Den invigdes allhelgonahelgen 1888.
Kungen var där

och jag hörde staden försvinna utanför murarna
medan prästen ledde mig
längs rader och rader
av granitkobbar och marmorskär,
yrkesvant och stolt som flaskskeppets lots.

God sikt, nästan stiltje.
Välbekanta farvatten.
En spröd doft av snö och solsken
som vibrerade under vinterns hålslagna vingar.

Med distans minns jag;
grumliga siluetter förevigade
på en grovkorning stentrappa,
figurer vilse i en övergiven skiss
av Caspar David Friedrich.

Kapellets väldiga svarta portar
i kontrast till henne.
Omständigheterna som förde henne dit
och tidens skiljetecken som blev kvar
på farstutrappan
där hon alltid satt i drömmens leende.

En späd hand
som alldeles stilla kramade min hand
och handflatan som domnade
när vi sa adjö till orsakskedjan
som sjönk under månförmörkelsens tyngd
och de blanka reflekterande stenarna.