Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
ett ofärdigt experiment, än så länge


Körflickorna

Körflickor i långa svarta kjolar liknar tulpaner. Under min svarta kjol, finns något förbjudet. Något så främmande, att det måste vara syndigt.

Cantate domino, canticum novum. Blott minnet av den där vansinniga natten framkallade en skam så enorm att den klädde hela mitt ansikte. Destruktiviteten jag hade utsatt min späda flickkropp för hade kittlat i magen av spänning. Värmen från det röda vinet tycktes varmare än allt annat jag någonsin känt. Men det fyllde mig snabbt. Så mätt på det himmelska de öst ned i mig, så mätt var jag på att behöva andas sådär tungt i en annan kvinnas närvaro. Herre förbarma dig över arma mig.

Dirigenten tittar kallt på kören. Vi har sjunkit en, kanske två halva tonsteg. Det spelar ingen roll hur intensivt han försöker höja våra röster med sin blick, vi lyckas inte göra det kollektivt. Vi sjunker som ett slagskepp punkterat under skrovet. Jag fick en ilande känsla av att det var jag som hade punkterat det. Jag kallsvettades, halsen skavde och stämbanden tycktes skrapa mot insidan av den. Aldrig tidigare hade jag varit bakfull. Minnesbilden av föregående natt flyter runt som ett regnmoln. Helena tittar knappast på mig, kanske av skam, kanske av ånger.
Hennes läppars spruckna rödfärg talar tydligt om att hon har syndat. I ett svärmande Kyrie! Kyrie Eleison! bleknar hennes redan vita knogar, de håller ett järngrepp om körpärmen. Som ett tyst rop, en bedjan om förlåtelse, borrar naglarna in i notpappret där den katolska mässans text står tryckt i svart bläck.

Ute strålar vårsolen. Utanför de tjocka väggarna som definierar skolan. Våren i Paris, knoppar utbrister, och kärleken porlar nedför Seine för att sedan färgas lika brungrå. Den färgas av smuts och avfall från staden, av utspydd olja och ruttnande lik på flodbottnen. All min längtan rann utför Seine medan jag var kroppsligt bunden bakom dessa skoldörrar. Det var plågsamt att höra sorlet från staden långt borta, men jag förtjänade knappast bättre. Mina föräldrar skulle sagt åt mig att fylla mitt förvirrade huvud med Herrens ord. Vem behövde vårflodens smutsiga kärlek?
Men jag kunde inte hjälpa min kvinnliga längtan till staden. Åh, hur jag ville uppfylla mina små flicklungor med rök. Svart, tjärfylld rök. Hur jag ville måla mitt ansikte i ohyggliga färger, lura i mörka gränder och spana på de unga kärleksturisterna som oskyldigt letar efter en restaurang som kan uppfylla deras romantiskt hungrande behov. Det var de som var de verkliga hedningarna. Jag kände mig besatt av dem.





Prosa (Kortnovell) av Fredrika Grundström
Läst 111 gånger och applåderad av 9 personer
Publicerad 2017-01-13 22:52



Bookmark and Share


  Ragnarök
Den som bara skriver det hen vet eller kan snävar in sig för mycket.

Jag tycker mycket om blandningen med det heliga upphöjda och det dolda hedniska förbjudna. Jag gillar hur du liksom kontrasterar den fina fasaden alla borde sträva efter med jagets längtan efter att bara underhållas av livet.
2017-01-30

  Beatriz Quevedo de Hansen VIP
Gillar mycket din berättelse! Ja dessa skuldkänslor och längtan om det förbjudna. Fortsätt med den,den kommer att bli riktigt bra!
2017-01-16

  K.S. Sollenhag VIP
Det är viktigt att skriva om vad man vet och kan, eller så måste man vara väldigt bra på att lura läsaren.
Antingen vet du vilka de där körflickorna är eller så är du bra på att få oss att tro att du gör det.
En mycket bra text, tack!
2017-01-14
  > Nästa text
< Föregående

Fredrika Grundström