En existens i skuggorna, likgiltig bortom kall vinter,
som dödar sanningar med ansikten av gamla årstider.
Denna dumhetsgud, som har stötta korpar i sitt namn,
och tror sig bo i den eviga skolan av minnets papper.

Dessa fötter hänger i den minsta delen av min själ,
och lite olydiga problem på en promenad gör en glad.
Jag kan fånga århundraden av somrar, ha dem i bältet
och känna hur deras barn rör sig när höstarna stelnar.

Att gryningen kommer gående runt knuten som en spindel
är en syn som först går på egna ben och sen börjar snurra.
(Denna historia måste i framtiden fortfarande väckas mjukt
eftersom även konstgjorda dumheter förväntas bära dagg.)

Man skulle kunna tro att naturen använder tid som sen mat
men vad jag talar om är vad som skulle ske av det oändliga.
(Detta är en tidig lista på pråliga symboler jag aldrig sett
och haken är den mångfaldiga definitionen av tyst vilja.)