Hej mina vänner här i etern, ni finns för mig fast jag hållit mig på avstånd.

Min situation är oerhört jobbig då människor omkring inte i alla delar förstår mina behov, eller tar hänsyn till den jag är. Jag blir försedd med en slags emotionell munkavel eller tvångströja då jag inte tycks få vara fri att uttrycka mitt innersta utan att människor stormar mig. Det kan vara mina barn eller mina vänner eller andra som jag känner. De har en tendens att missunna mig det som jag vet gör mig gott.

I den värld jag lever finns det många i behov av stöd, då jag söker svar för deras bästa kommer de efter mig och bannar mig. De vill ju inte ha fakta om vart man vänder sig, de ville bara ha uppmärksamhet. När mina närmaste blir utsatta och jag solidariserar och tar tag i saker blir de arga, det tycks som om de önskar ha offerkoftan tajt kring sina kroppar. De vägrar släppa taget eller rensa luften. Några talar bakom ryggen på mig och mumlar en massa om andra grejer när vi möts. Några är ilskna och raljerar över att jag inte skall lägga mig i.

Samtidigt finns det andra som jag är rak ärlig och mycket framåt emot som verkligen tackar mig och uppskattar att jag inte hymlar. Men de är få som visar uppskattning i min närhet emot mig för den jag är och för det jag uträttar. Samtidigt har de beklämmanden om att jag läser den röda boken Bibeln för att öka min kunskap om vårt ursprung. Jag forskar för mig själv, inte för att bevisa att Gud finns eller missionera. Att läsa Bibeln har betytt en insikt om att vara ödmjuk visa respekt och att lyssna på de krafter som gör oss gott. Ända sedan jag var liten. Men de tycker att jag ska sluta med det där. Sedan kommer det andra som säger att jag inte ska sitta med läsplattan och skriva eller läsa för de är inte vana att jag gör som dem, dvs sitter med huvudet frånvänt.

Många är det omkring mig som sitter med huvudet frånvänt någon gång då jag bjudit på middag eller då vi samlas kring familjeangelägenheter. Knappast att jag någonsin raljerat över deras frånvaro eller ouppmärksamhet. De ser mig ju ändå inte som den jag är och känner att jag vant mig vid att bli betraktad som något slags uppasserska eller hjälpcentral för de ska slippa tänka.

Ibland när mina barn eller vänner då och då tittar upp blir jag hoppfull och tänker att kanske nu kan de ta emot samvarons magi i mötet. Men de ropar ut beställningar på mackor eller ber om förslag på lösningar som jag inte kan ge dem. Om jag skulle ge er beställare allt det där ni alltid ber om som inte ger utan bara tar då skulle jag förinta mig själv. För en tid sedan insåg jag det, och jag började neka andra och  beställa själv. Och nu blir jag kallad eller betraktad som dominant och krävande. Så jag ska känna mig riktigt dum för att jag gör så som dem som bara tänker på sig själva för att jag då och då säger nej.

Att säga ja är en bedräglig sak om det leder till att vidmakthålla en terrorbalans. Som individ kan jag betrakta andra individers förlust av självinsikt men det leder ingen stans. Så jag har ett recept som jag lyder och det är enkelt "säg som det är med allt". Jag har sagt som det är om hur det står till och vad som behövs för att fixa en middag. Då min ekonomi är svag eftersom jag uppbär sjukpension kan jag använda fantasin till att lösa mat för flera. Men då ingen förstår vad det kostar att alltid ha bollen att fixa skivan då kanske det tar av något som jag inte har...

Samvaro med vänner finns det och de jag nu har kallat på har en ny syn på mig och visar mig värdighet. I detta nu är det som avgör att jag någonstans kan känna skillnaden om hur det borde vara och hur det är. Med PTSD så behöver jag en stressfri vardag och en förstående omgivning för att må bra. Och dessa vänner utgör en sådan livsnerv i det att de delar mina intressen uppmuntrar mig och får mig att känna mig till freds. Detta ger väldigt mycket insikt om vad det där som jag sökt var på riktigt. Detta ger mig kraft att ytterligare säga nej till stora omättliga personliga egon. Samtidigt ger det dem huvudbry och skapar en obalans för dem. Mitt tålamod har innan de började skälla på mig för att jag tar hand om mig själv så att jag i alla fall inte mår sämre naggats i kanten...

En människa ska inte alltid kämpa för sina rättigheter eller för sina barns och barnbarns. Det är en människas rätt att få lite frid då och då eller om inte en paus ifrån påtryckningar, klagomål och otacksamhet som är obefogade. Ett råd till er alla som kanske inte sett till de kvalitéer en människa i er omgivning har börja då genast om och gör rätt. Alla behöver då och då uppskattning och uppmuntran för att orka kämpa med det där livspusslet.

Förra veckan mötte jag en vän som är en föredömlig manlig vän och musikant med två barn och en underbar fru. Han hade förlorat sin syster som tagit sitt liv. Hon hade en tid innan inte haft det så det lätt och plötsligt skrev läkaren ut tvåhundra starka sömntabletter. Detta skulle jag säga är cyniskt gjort av en läkare som behandlat en patient för livsleda. Jag känner en djup sorg för varje själ som på ett outgrundligt sätt lämnar denna världen. Min vän är i chock och hela hans familj svårt drabbad...

Och så här pågår det för att till exempel vi hållit tyst om våra behov för våra närmaste allt för länge. De uppmärksammar då inte ens värde för att självet inte gavs ett värde. Och detta är vad allt detta handlar om. Du ska inte lyfta andras ego utan istället vara "dum" och säga nej för att det sedan ska bli fridfullt efter skärselden. Detta betyder att om läkaren kunnat leva sig in i andras situation hade läkaren tänkt sig för en och två gånger. Det är alltså livsavgörande att vi inte fostrar andras egon så de blir osjälvständiga och oförmögna att se konsekvenserna av sitt handlande...

Ni alla har på ett eller annat sätt arbetat med era personligheter och sett hur det finns delar i ert inre som är kapablelt att göra gott. Dock är att göra gott inte bara att säga ja. Att göra gott är att ibland ställa krav på era nära och kära eller dem som står era nära och kära nära.

Acceptera inte orättvisor stå alltid upp för de svaga och visa stor förståelse för den människa som finns intill dig. Så många av mina bekanta som gått bort för att psykiatrin blundat för att deras klient saknat ett nätverk eller att just den med ett nätverk behöver bli medveten om att det finns någon där. För vi alla kan ibland glömma att det finns människor som ser oss eller bryr sig om oss. Detta kan bero på psykisk sjukdom eller en stark livskris som beror på yttre belastning ur ett samhälleligt perspektiv. Då kanske man som individ bara ser nöd eller ser sig själv som en belastning.

En belastning var just vad de negativa individerna fick mig att känna mig som då de bara gapade efter mer och klagade på mig efter de tömt mig på kraft och jag inte orkade ge mer... Så kan det inte vara att vi konsumerar relationer eller förbiser våra närmastes behov.

Alla har ett ansvar att sträcka på sig och tro sig klara av livet dvs alla som är friska nog. Att medvetet vägra och trotsa för att man är sur för att man inte kan köra med samma person år ut och år in och denne person reser sig upp och säger stopp. Det ska väl hyllas att vara stark och säga stopp, ?, men det ville de ju inte att jag skulle vara. Jag, enligt dem som tryckt ned mig och hunsat med mig eller inte satt värde på mig, var en person de ville konsumera. Skulle jag trots insikt om mitt värde låta detta fortgå att de tog mer av mig än jag kunde ge? Eller skulle jag uppmärksamma dem om det värde jag börjat se att jag har?

Jag är inte en person som sitter på händerna och handlöst låter saker ske till trots att jag är djupt nere och nedtryckt av dem som sitter upprätt! Jag är en person med kraft att agera och förändra det som gör mig och andra skada. Vi tillsammans kan göra oss medvetna och visa ödmjukhet inför våra val här i livet och förlåta oss själva för att vi låtit andra trampa på oss.

Det är ju inte heller så att bara för några tror de vet vem man är att de ska få äga den  man är. Vi kan säga nej och vi kan upplysa oss om andras behov av att få bli hörda och sedda för dem de är.

Jag är oerhört tacksam för att jag kan gråta, vara glad i nästa stund, att jag har mod och styrka att se mitt egenvärde bortom andras bekräftelse. Men det finns faktiskt dem som inte har den förmågan, så därför krossades inte jag, men de krossades när sådana personligheter med för stort ego tillåtits husera utan stopp. Då kan det jag gjort mot mig, att inte sätta gränser, ofrånkomligt lett till att jag fostrat individer, eller stärkt dåligt beteende så att det lett till cynism och arrogans i min krets.

Ta till exempel att när jag haft kontakt med myndigheter för andras rätt ska prövas då har de på myndigheten en tendens att förolämpa mig när jag vet mer än dem, för de leds av prestige. Detta att tro sig vara för mer om man arbetar på en myndighet är en farlig drog särskilt om man arbetar i samhällets skyddande myndigheter.

Som jag innan sa kan vi inte offra andras bästa för att vinna egots gott i gott gott. Vi måste offra prestigen och våga stå upp för att se till andras bästa. Att göra andra gott är exempelvis att göra sig själv gott. Det handlar om samspel, och att möta andra med värdighet och respekt. Därför att jag blivit bemött med arrogans och träffat på super-egon som inte velat eller kunnat jämka har jag blivit skadad så till den grad att jag tappade orken lusten och modet...

Jag blev rädd för att känna stöd och eller omtanke för när jag fick det blev jag smärtsamt medveten om vad andra gjort mig illa. I denna känsla låg mitt fokus en tid för att jag skulle smälta det och bearbeta det, för att kunna ta mig ut på andra sidan med insikten om att jag inte definieras av vad andra vill eller velat mig ont. Kanske det låter högdraget men jag känner mig själv och behöver slicka mina sår stundom, plåstra om mig, läka utan kontakt med omvärlden. För att bli en bättre människa. Detta är inte att tycka synd om sig själv eller att ömka sig, eller för den delen att bara tänka på sig själv...

Mitt löfte till mig själv är att även om det gör ont, eller känns obehagligt eller provocerar någon med stort omättligt ego, ska jag stå upp för mig själv och inspirera andra att göra det samma. Jag älskar människan men inte allt vad människan tar sig till. Till den som undrar om jag är en fiende eller vän ska ni veta att jag är en människovän. Om du vill närma dig mig och se mig som den jag är på nytt och visa du har för avsikt att vara mer människa och mindre av din prestige så har jag en plats till dig på mitt tåg....