Än idag försöker jag att få mig själv att förstå
att himlen jag lever under egentligen skall vara blå
men någon håller mitt sorgsna hjärta i sin hand
och försöker dölja det under meter av betong och sand
tiden går och minnen som jag har kommer och går
precis som när vi levde tillsammans och du rev upp alla sår
nu vill jag gå vidare med mitt liv som jag har
det har gått åt alldeles för många ångestfyllda dar
låt mig nu få vara far till våra vackra underbara barn
släpp dem fria och bind inte fast dem i meterlångt garn
jag kan inte befria dig från det mörker du bär inom dig
ändå så ska du piska och straffa just mig
det är dem du straffar och förgör, våra vackra barn som vi har
kom ut ur dig själv och släpp bitterheten bar
men du är som vanligt en sadist som aldrig ger dig
för du är en likt en demon som gör allt för att skada mig