”Här, här skulle vi kunna bo” Sandra nickar mot ett radhus som de precis passerar och de stannar till.

En liten trädgård framför, täckt av nyfallen snö. Ett styre från en barncykel sticker upp genom snön med ett decimetertjockt streck av snö ovanpå sig. Innanför lyser en stjärna i fönstret, och även om de är ute i kylan värmer ljuset, som en svag doft av pepparkakor, glögg, och julbak kvällen innan julafton. Ljudet av barnskratt och att sitta, tillsammans, i soffan när barnen gått och lagt sig och bara vara med varandra. Trötta, men nöjda, som efter ett träningspass. Lyckliga, och precis där de ska vara.

”Vilken fin stjärna” Richard nickar mot den

”Ja, verkligen.. och kolla den där gulliga tomten” hon pekar mot fönstret.

”Mm”

Han håller en arm över hennes rygg, och hon en arm över hans. En stund är de tillsammans, och hon lutar sitt huvud mot hans bröst. Hon måste ta första steget, det vet han.

”Vi har ju våran deal” Hon uttalar orden lätt, men det finns en ton av längtan i uttalet, som att hon pratade om det varma bad hon skulle ta när hon kommit hem

”Vi har ju det”

”Kom nu vi fortsätter gå”

”Så de inte ser oss”

Hon skrattar till ”Ja.” Ler med hela ansiktet mot honom ”Och för att det är kallt”

”Mm, det är det”

Han vet inte vart de är på väg. De skulle ner mot stan, men klockan är halv fyra på morgonen, allt har stängt. Hon borde ta sig hem, och han med, han bor inte ens i den här staden längre så hans alternativ är att åka ut, från stan, motsatt håll från henne. Han vet inte om han borde veta var hon bor. Bodde hon i Stockholm nu? Eller hade hon flyttat tillbaka?

Snön gnistrar och knastrar när de tar sig fram, och det är bortsett från vinden alldeles tyst. De är inte ensamma, utan andra par, grupper, ensamma killar och tjejer på väg hem från krogen, möter dem med jämna mellanrum men de gör inget väsen av sig. Alla grupperingar blir små perfekt avskurna delar från varandra i sina egna verkligheter. De ljud som grupperna gör sugs upp av snön, som av en heltäckningsmatta.

De går över en lite större väg, utan ett enda spår i snön ser öppningen mer ut som en äng, avlång och evig. Glass i solen om ett halvår, om de hade bott där bakom. Lika varm i shorts och flipflops som han är varm innanför sin jacka. Fantasin förstärks bara av kontrasten med snön och vintern omkring dem.

”Vad fint snön ligger” Hans tur

”Verkligen.”

De stannar inte upp, utan fortsätter genom snömängderna. Han ser upp över vägen när de gått över halvvägs, och ljuslyktorna vid vägkanten fångar snödropparna i sin dans ner från himlarna, tyngdlösa och oförutsägbara tycks de snirkla neråt i spiraler från himlens mörker, sakta och obeslutsamt som ett älskande par på väg till tågstationen där de ska skiljas för en stund eller ett liv. Som att de vet att de snart slår i marken men att de till dess försöker röra sig så sakta som möjligt, så att de ändå får falla tillsammans ett litet tag till. Ge universum en chans att sätta stopp, påverka, vända dem tillbaka.

Tusen om tusen av snöflingor landar mjukt på tusen om tusen andra, men några enstaka tycks trotsa naturen och universums lagar och färdas i skenet på lampan snett uppåt, som att de fått nytt liv. Utanför ljuskäglans gyllene sken syns ingenting förutom mörker och de kanske tog sig upp igen.

Han borde fortfarande vara full, men han känner sig oväntat nykter. Friska luften och promenaden gör sitt. Hon verkade också lugnat sig lite. Han undrade fortfarande vart de var på väg, och om hon undrade samma sak.

”Mamma kommer säkert bli sur nu när jag kommer så sent”
”Ja, mina föräldrar har nog somnat”
”Inte mamma, hon sitter alltid uppe tills jag kommer hem” hon flackar med blicken, upp och ner, längs vägen när hon pratar, så hon kanske är lite full trots allt ”eller tills jag smsar och säger att jag sover någon annanstans”
Han vet inte om hon menar något med det, han har gett upp att förstå henne när hon, eller om hon, vill något mer.
”Ja, man skulle haft en lägenhet i stan”
”Åh, ja. Då hade vi kunnat sova där”
Återigen har han ingen aning om vad det betyder, om hon menar det eller inte, men han tar in henne lite närmare sig, de går lite mer mot varandra. Två varma kroppar innanför några lager av kläder.

”Men här då?” Han pekar med ena handen mot ännu ett radhus som ligger längs med vägen. De stannar till igen Ett cykelstyre som sticker upp ur snön och han tror först att de på någon magisk vänster gått i cirklar, kommit tillbaka och att de skulle fortsätta gå tills de faktiskt flyttar in. Ingen stjärna i fönstret, inga tomtar vid gardinernas kant, mörkret i fönstret avslöjar att de visst kommit en bit, att de med varje steg kommer närmare punkten där de måste skiljas.

”Mmmm..” Hon huttrar till, tar andra armen och sticker in den i hans öppna jacka så hon kommer ett lager närmre honom. Håller om, huvudet lutat mot bröstet igen. Han vill kyssa henne på huvudet, men han vet inte om han borde.

”då var den andra finare, men den här var mysig också”

Han nickar, och även om hon inte ser så känner hon det. De står kvar, och han känner hur hans huvud har fått en mössa av snö som han vill slå av sig, men inte än, inte när de står så här, inte när han måste bryta kontakten för att göra det. Han håller om henne igen, och sluter ögonen

”Jag skulle kunna somna här”
”Mmmm,” hon mumlar in i hans bröst ”jag med”
”Vi borde gå, så du inte blir förkyld”
”Mmmm”

Han skulle kunna stå kvar så, resten av livet, men hon kommer börja frysa snart, och han släpper taget om henne med andra armen och känner att hon gör detsamma nästan samtidigt.

”Micke skulle hört av sig ikväll, jag tror inte han sover hemma inatt” Sakligt. Tystnad. Inväntar svar

”Åh, öh” Rädda situationen ” tror du han gör.. något dumt?”

Hon rycker till i något som kanske är en nickning, är tyst en stund.

”Eller. Nej, jag vet inte. Men ibland känns han så.. långt ifrån. Som att vi sitter i samma rum men att det ändå är tusen mil mellan oss, förstår du?”

Han nickar, men han förstår inte. Hur kan man vara i samma rum som Sandra och inte fokusera på henne med allt man har?

”Är det en killgrej?”

”Att vara tusen mil ifrån eller.. det andra?”

”Det andra” hon rycker på axlarna, ”eller båda, kanske”

Han skakar på huvudet, hoppas att det ska räcka. Känner hur hennes fingrar borrar sig in än mer i hans sida, hur hennes kropp ligger mot honom, anar hennes former genom alla lager av kläder. Hennes hår luktar snö.

De svänger av vägen igen, och han känner en oroskänsla, att något ska hända, det är nära, för nära nu. Vägen måste fortsätta, åtminstone ett litet tag till. Ta inte ifrån honom den här chansen nu.

Gatlyktorna lyser upp en tunnel av ljus genom snön framför dem, och de fortsätter framåt, han känner att hon vinglar och inser att de nog är lite fulla ändå. Framför bryter ett svart svärd av vatten igenom natten och staden, Fyrisån ligger mörk bortsett från kanterna som skiner av is och snö. De är ett halv kvarter från stora torget, och om det är någonstans de kommer behöva skiljas eller komma på något så är det där.

”Richard” Hon viskar det mot hans bröst

”Mm?”

”Du vet… att jag är kär i Hannes va?”

De kliver upp på bron mot stora torget, under forsar fyrisån ljudlös och kall, en svart anakonda av isvatten med ryggsköldar i guld målade av gatlyktorna ovanifrån. Himlavalvet är mörkt utan en enda stjärna.

Han nickar ”Jag vet” viskar han tillbaka. Han kunde ljuga för sig själv, men vad skulle det tjäna till? ”Men när vi fyller fyrtio?”

Han känner att hon ler, att hon värms av tanken ”När vi fyller fyrtio”

De tar sista stegen upp mot stora torget, och ett hundratal människor är utspridda, jagandes taxibilar, utslängda från max, och om det är oljudet, människorna, rörelserna eller något annat, men såpbubblan omkring dem spricker och verkligheten forsar över. De släpper taget om varandra någonstans där och varken säger något av värde eller rör varandra igen innan hon hittat en taxi att åka med i. En omfamning, taxichauffören väntandes bakom hennes rygg med bildörren öppen. ”Vi måste hinna ses igen, innan du åker hem” Det är hon som säger det, och han ser i hennes ögon att hon menar det, tror han. Samtidigt, det är så otroligt lätt att låtsas bry sig när man inte gör det.

”Jag åker på tisdag, men absolut, det måste vi”

De ser på varandra, hon ger honom en kram till ”du är så bra” kan vara vad hon säger, men han hör inte riktigt och hon har släppt och tagit ett steg in genom taxidörren innan han hinner reagera

”Hörs på facebook då”

”det gör vi, sov gott”

Blam, dörren slås igen, taxin hostar till, och sätter av genom morgonen. Richard som nyss stod i en varm dusch av snö och guld är nu övergiven, ensam, i en kall stad, med blött hår och brustet hjärta.