Jag andas in djupt och håller andan för att låta intrycken diffundera in i mina vävnader, så att de inte skall försvinna vid utandningen igen. Jag tänjer på tiden och jag kramar luften ur det kortlivade, krampaktigt, för att få äga det. Vara det, förlängt.

Aspirerande respiration, alltid med ett mått av desperation.

Det flyktiga, det farligt vackra. Det måste bäras, höras och ses. Minnen som ständigt måste påminnas, för att finnas.

Det finns ett japanskt uttryck, "mono no aware", som översatt betyder något i stil med "sakernas patos". En känslighet för förgänglighet, ephemera. En medvetenhet om alltings impermanens, föränderlighet och konstanta övergång.

Det är skönhet lätt berörd av ömsint melankoli.

Sorg som väckts över en stundande förlust, inte en stund förlorad. Ingen saknad än, för nostalgin att sörja. Det är en vemodighet över tillståndens tillfällighet. Men även glädjen i en förändringens förväntan.

Det är tiden i ett andetag, livet i ett hjärtslag, förstärkt.