Jag minns den stunden
Jag såg dig första gången
Du stod nära väggen
Du log

Jag minns fortfarande din blick
Dina blida ögon
Men förstod inte att jag var förlorad

Av en slump valde jag att tala om vigselringar
Vet inte vad som tog åt mig
Frågade dig om du bar en vigselring

Jag undrade själv varför jag frågade
Fick svaret att du bar din akademiska ring

Du var inte gift
Varför skulle jag bry mig?

Vi talades vid efter en lektion
Jag frågade om du hade familj

Att jag vågade
Men jag förstod inte
Att jag var förlorad

Du svarade att du hade din son
Du lät uppgiven
Eller tolkade jag det bara så?

En gång kom du nyklippt
Jag utbrast att du var så fin
Med ditt klippta hår

Kanske var det konstigt
Men jag förstod inte
Att jag var förlorad

En gång kom jag till en extralektion
Det var ett misstag
Jag hade redan gjort min uppgift

Där kom du och en klasskamrat
Det slank ut ur min mun någonting
Om två tjusiga karlar

Min dåliga humor
Att jag inte kan stänga min mun
Jag såg din vackra blick

Då först insåg jag
Att jag var förlorad
I dina vackra bruna ögon
Och ditt melankoliska leende

Det var ett tag sedan nu
Jag hörde din vackra mörka melodiska röst som fick mig att inse att ingen dialekt  är så skön som den öländska

Du var snäll, stannade till och pratade med mig de få gånger våra vägar möttes i korridoren.

Jag kände mig hemsk som njöt så av att höra dina steg och din vackra röst när du var på väg.

Jag berättade att jag läst din bok. Du lyssnade. Svarade på mina frågor. Kanske förstod du att du fångat mitt hjärta?

Kanske är det en tröst att hjärtat kan glömma. Kanske någon gång vi ses igen.

Jag var på din föreläsning i retorik. Häpnade över ditt intellekt. Men kanske främst att jag kände en hisnande känsla av kärlek när jag närde din ödmjuka gestalt

Jag förstår att du aldrig kommer att ha något intresse. Jag förstår det allt för väl. Men är tacksam att jag en gång i livet fått träffa en man jag hållt riktigt riktigt kär.