Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Sláin Brigid Helare är inte den enda som funderar mycket i Gudhjem. Från Guldheim spanar vaksamma ögon medan hågen maler tankar. Guldheims gargoyl. Min tanke med Stad i ljus, som den preliminärt kallas, är att följa några personer och vad som händer de


Ljus över Nordstjärnans barn; Kapitel 2 Frälsaren

Åkarlfar lät blicken söka sig fram över Gudhjem. Vinden fläktade hans ansikte. Smekte hans hår. Tacksamt, ty det måste vara sommarens varmaste dag. Dagen före midsommardagen. Han drog in luften. Doften av Gudhjem. Hans hemstad. Staden i hans hjärta. Det mesta av Gudhjem kunde ses från Guldheims, hans högsäte, balkong. Guldheim var nästan som sagans Breidablikk, tornet där vanen Frö sades bo i Alfheim, landet utanför Asgård där resten av gudarna bodde. Men till skillnad från Guldheim kunde Frö se hela världen från sitt torn Breidablikk. Å andra sidan var Gudhjem Åkarlfars värld. Hans hem. Hans borg högt upphöjd över resten av landskapet. Platsen där inga alfer fick finnas. Han kunde se Göstas mäktiga kyrka som låg på den högsta punkten av platån. Järlen behövde bara gå över bäcken så var han där. Göstas härlighet dominerade synen. Ljusets centrum i detta län. Torn, tinnar, gargoyler som skulle skydda kyrkan och dess anhängare från ondo.
Precis som de säger att jag gör.
Gudhjems gargoyl.
Han gav upp ett skratt vid tanken. Såg för sitt inre hur vingar växte ut ur hans skuldror. Hur han sedan lyfte för att svepa som en renande våg över Gudhjem.
Han lät blicken svepa runt kyrkan. Över göstaiternas mäktiga bibliotek med länets samlade visdom om Göstas härlighet, deras liv. Stadens egna inte lika stora bibliotek. Stadshuset som tycktes kura ihop sig nedanför kyrkans torn och göstaiternas biblioteksbyggnad. De olika högvuxna kvarteren som utgjorde Gudhjems kärna. Själva dess hjärta. Mellan Guldheim, järl Åkarlfars residens, och Gudhjems hjärta fanns ett grönt band längs ån. Den förre järlen, Mikael, hade gjort en stor sak av att hindra avverkningen av de gamla ekarna och bokarna runt vattnet. Åkarlfar gjorde en min. Folk hade tryckt på för att han skulle ändra den stadgan, men han hade viktigare saker för sig än att riva upp gamla småbeslut.
Blicken lämnade stadens hjärta. Fann alfdyrkarnas kyrka i öst. Alvhem. Ögonbrynen drogs automatisk ihop. Alfdyrkarnas kyrka var större än göstaiternas, mycket äldre och – Åkarlfar medgav det motvilligt – mycket mäktigare i sitt framträdande. Fler torn. Fler alléer och fruktlundar. Men ändå lägre än göstaiternas kyrka eftersom Alvhem låg på en del av Gudhjems platå som var på väg ned på Gudhjemsslätten. Här ville han att hans hammare skulle falla.
Hårdast.
I huvudet på de som dyrkade något så smutsigt som alfer. Som hade Gösta omstörtat världen med sin hammare för att sedan rena den och göra den underskön.
Men inte än.
Först hade han så mycket kvar av rengöringen. Gatorna var inte helt fria från skit än. Det fanns mycket kvar.
Järl Åkarlfar suckade. Kände hur axlarna sjönk.
Han var glad att han inte såg Paradiset härifrån. Paradisgatan och de andra gatorna runt den. Stadsdelen som höll på att glida ned från Gudhjemsplatån och ned på slätten tillsammans med Alvhem. Området låg på den nordöstra sidan av staden, bakom Alvhem, alfdyrkarnas kyrka. Kyrkan lyckades trots att den inte var lika högt belägen som göstaiternas kyrka dölja Gudhjems… soptipp om en så ville, från Guldheim.
Han rätade på ryggen.
Jag skall först gå igenom Gudhjems hjärta och rensa bort den skit som är kvar där. Det är inte mycket vid det här laget. Men sedan. Paradiset är mitt nästa mål. Så skall Gudhjem rensas helt. Sedan kan Gudhjemsborna känna sig stolta över sin stad. Staden skulle göra sitt namn rätta.
Vägen har inte varit rak, Åkarlfar. Glöm inte det. Den kommer inte vara rak nu heller.
Nej. Det har den inte. Långt ifrån rak. Det kommer jag aldrig förgäta. Men. Det gäller att ge folket något att tro på. Att lyfta fram deras gemensamma nämnare. Sedan följer de dig. Genom allt. Dina allierade, Åkarlfar. Dina allierade i kampen för en ren stad.

Han svängde runt på hälen så att klädnaden svängde tungt om honom. Åkarlfar älskade känslan av rockens tyngd över axlarna. Han hade gärna haft manteln och pälsen också men det var varmt som det redan var nu. Plaggen påminde honom om ansvaret han hade på sina axlar. Men också makten. Först måste han emellertid få i sig frukost innan han tog itu med dagens alla bestyr.




Prosa (Roman) av Ragnarök
Läst 426 gånger
Publicerad 2017-01-24 01:00



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Ragnarök
Ragnarök