Behövs det fler vittnen till att smärtan har figurerat i filmer
eller att livet reserverade plats för en grön dröm i eländet?
Finns det fler åsikter om havsbrottarnas lackerade minne,
eller om yttrade värderingar med något svart i blodet?

Behövs det fler ord om vintertid och fradga med kollaps,
om känslolösa offer i grå nöd långt ute på kemiska klippor,
om ännu en misshandel i havet under oöverträffat väder,
eller om att sommarskuggorna attackerar oss om vi tittar?

Behövs det bestämmelser om att simma dumt i fjällbäcken,
om tvångsmässiga kartor för att räkna ut nästa två meter,
om oändliga scener med spastiska stopp i klättringen ner,
eller om ännu fler tunna tema för skogens tuffa fågelsång?

Behövs det tvivel och tvist på att vi ska vackla som gamla,
eller klumpig melankoli för att vi ska tappa fart mot slutet?
Måste vi ut härifrån för att inte längre förakta det oförlösta
eller ska vi inte ens försöka komma fram i tid för våra jag?