sällsamt ikläder mötena

våra stunder ett alldeles nytt ljus

det är sammanträffanden som vibrerar

och porten till gården står öppen

bara för oss

med ett staffli som alibi

målar vi dina vindar och tecknar dragen av kända anleten

som en resa tillbaka till din tid

luftdraget som böljade tvätten torr,

blåsten som piskade regnet mot dina rutor,

vinddraget som hälsade dig vaken om mornarna

dessa dina sista gyllene år, som för alla omkring dig var en gåva

dessa år när farfar inte längre mindes fullt ut

vem han var

och dina egna minnen väcktes av dofterna

av gardinen som spelade i vinden

av barnbarn  som lekte och sjöng

och av syskonbarnbarn
som lekte liknande lekar på samma plats

och jag hörde farmor berätta om dem 
fast de befann sig i en annan tidsrymd

och där fanns hågkomster som blommade  
när barn och syskonbarn kom på besök

dina älskade syskon
släkt
och alla de andra

en telefonlur bort fanns förtroliga samtal

som med lätthet förflyttade sig

mellan syskon

och ni målade för era inre bilder

medan ni pratade

det var före parabolernas tid

och taket hade ännu inte rämnat

det var nummer tolv och fjorton på samma gård

växtvärk på Nordhemsberget

och en tvättäkta mor

en gång bodde här

den mest älskade farmor,

mor, moster och faster

som hade sått blomstrande tusensköna i barnbarnens krukor

om du kisar kan du ännu se henne

tända gasspisen och sätta på kaffet

om du ringer till molnet kan du ännu höra henne

och jag minns numret som vore det igår

i köksfönstret mot gården tittar hon ut medan hon pratar

där är Pelles katt, han som sprang in,

det har grannpojken berättat

över en kaffe långt senare

häromdan gjorde jag en ny pannå

den ska ha egna färger som gifter sig med motivet

så blandade jag på skoj

bränd sienna med ett uns ultramarin

och drog nya riktlinjer direkt på ett syrafritt papper

på näthinnan spred sig färgerna i slasket på gårdsplanen

som om jag skulle ha vält en halvkopp ut över asfalten

men koppen stod kvar orörd

hur jag - i mitt sinne - torkade upp

och farmor räckte mig en trasa

fast jag vet ju att koppen stod där orörd

outspilld

och att åsynen inombords

gav mig det skäl jag behövde

för att umgås med henne

med sin trasa var hon där

direkt när det behövdes

avtrycken mot penslar låg kvar

följde nya linjer på ett hänfört papper

jag såg plejaderna blinka den kvällen

jag tror att det var du som tände en lampa i molnet

och när jag reste mig för att värma mig med en kopp te

såg jag hur du satte vattnet på sjudning igen

som för att ge utrymme

för en liten stunds samvaro

på din arena

och du lyfte min halvkopp någon halvmeter över marken

lät den gnistra i solen

fångade en solkatt som du landade vid mitt ögonlock,

precis så där lekfullt som bara du kunde komma på

och färgen spilldes aldrig

den blev nya linjer på mitt papper

med inspiration av din närvaro

färgen lyfte

som dropparna i ångan från min rykande kopp te

gnistrade till i din solkatts öga

© Birgitta Wäppling, 24 januari 2017