Det var inte detta jag skulle skriva, egentligen var det något annat. Men dina ögon,  bruna som mörk bärnsten och fräknarna på din näsa. Din mun och ögonbrynen, ticsen. Jag skulle visst skriva något fint, kanske en lögn för att tugga igång flödet? Gitarrer matar på med trummor, rösten, i slingor av ditt hår, går över ditt ansikte, så var det faktiskt, men armen stasade och du hade problem med att få in allt och du frustade, fnös och drog in, för att din kropp gjorde sig beredd, inte för att du blundade, jag såg dina pupiller, de skulle bli stora sen och du knöt handen. Du blev en krokodil, ännu slak, om en stund skulle du byta skepnad igen.

Det är orostider- men som alltid stod jag kvar, redo.

Letade blister i städskrubben, för att få dig att landa, fast jag visste att det var lönslöst, drog jag ett halsbloss och hostade tills jag kiknade, du blev vit som snö och dina ögon svarta som sot, du höll handen och drog och drog som en ynklig, men det hände ingenting, när du gnydde blev den röd och det lilla gapet glipade, men inget kom.

Varför berättar jag detta?

Som delar av något som en gång var jag, glider bilderna mellan spjälorna av sanning, när ingen längre tror mig kryper jag på knä för att inte gå under. Huden domnar på mina ben och det kommer från ryggen, det suger sig fast och sätter tänderna i mig. Det är krokodilen som fått liv igen, att jag ens trodde att jag någonsin skulle slippa den.

Ådrorna på din hals, tjocka som ett träds rottrådar, det såg ut som om de skulle stypa dig, fast jag förstår nu att de växte in i ditt huvud, letade sig in i dina öron när dina ögonfransar förvandlades till spindlar i lövverket, kunde jag inte längre höra dina förtvivlade skrik.

Jag kommer ändå aldrig kunna hjälpa dig!

Skrek jag så högt jag kunde. Men bilderna kommer tillbaka, med förnyad kraft som att ingen tid har gått och jag önskar att någon, allra helst du skulle röra vid mig, lägga händerna på min rygg och säga att allt är okej, medan krokodilen sliter allt i stycken och något blir för sent. Jag hör klockor ticka i varenda rum.

Måste man tro på vad som helst, när vet man att man har fel?

Du berättade för mig att det luktade eter och jag vet fortfarande hur det känns att vara inlåst i ett öppet rum utan att kunna tala för att läpparna och tungan har växt ihop till en knut, i ditt hjärta samlades din röst för att ta sats och det fortsatte att pumpa några timmar till.

Jag tänker att det jag gör är fel, att ingen någonsin kommer att förstå ändå sorterar jag och försöker lägga allt till rätta, som att det spelar roll att någon får veta.

Varför ens bry sig, när krokodilen säger att det är för sent? 

Och jag hör hur dess käkar öppnar sig, jag vågar inte titta men jag vet att det kommer att göra ont.

Men sluta aldrig hoppas,

Det var nog mest det jag ville säga och det fattar väl alla....?