Till slut ber han om förlåtelse och det är de orden jag har väntat på hela tiden. Men när de blir till en riktig mening som reser genom telefonlinjen känns det alldeles för tungt för att bära. Hans röst är svag och uppriktig, inte alls så som jag är van att höra den. "Nej det gör inget, det är inte så viktigt" hör jag mig själv säga till svar. Jag är rädd för att vara för hård så jag lindrar hans skuld. Befinner mig för evigt i underläge då han vet att jag alltid kommer ta tillbaka honom, även de gånger han inte ens ber om det.