Mamma, de säger att jag har lidit och att jag ska skriva det arga brevet till dig och pappa. Nu när ni inte finns mer och när ni inte kan reparera något mer och egentligen skulle bara vila.
Mamma, hur ska jag skriva det arga brevet när jag känner att allt värme i mig som jag uppfattar som kärlek och själva livet, kommer från dig. Ändå ska det arga brevet skrivas. Jag kan inte skriva det med min hand, jag kan bara skriva det genom att trycka redan formade bokstäver på en tastatur, då känns det som att jag kan säga att det var inte jag som satte dessa bokstäver där. Skuldflykt.
Pappa, hur ska jag kunna skriva det arga brevet till dig, som redan var så arg. Med all rätta. Du hade inte ens en far. Och din mor ville strypa dig när du skrek för du var hungrig. Jag förstår idag att du var arg på dem och inte på mig, men ingen hjälpte dig skriva det arga brevet till dina föräldrar. Nu vet jag det. Det skulle finnas endast respekt, och inga andra kombinationer av vad som kändes.
Nu vet jag. För varje gång ni rättade till ett felaktighet, skulle ni säga sex gånger att jag var bra, och rätt, och smart, och värt all världens kärlek, önskad och älskad. Varför minns jag inte om det var så. Jag minns bara hur fel det blev sedan. Att leva utan känsla av eget värde och tvångsmässigt dölja det, alltid redo att vara någon annan än det övergivna barnet. År efter år, sår efter sår. Att vara utan vägledning, att vara som en blind utan vitt käpp, så ingen förstod varför jag i onödan krockade så många gånger, med allt som skulle utforskas på livets bana. Alltid blödande och blåslagen.
Men ni var så upptagna med att inte fördärva mig. Att skydda mig från insikt om hur fantastiskt livet egentligen är. Att skydda mig från allt det som jag senare började kalla jag. Men någonstans i allt det eländiga har ni lyckas lämna en oförstörd frö av självkärlek, och det är bra.
Mamma, du växte utan far, med en mor som var mer styvmor än mor.
Pappa, du växte också utan far, och med en mor som du var rädd för.
Ni gjorde ert bästa. Jag ärvde ert elände, det har ni inte uppfunnit för att straffa mig. Så mitt arga brev kan aldrig riktas mot er, min ilska har länge sedan omvandlats till en grå uppgivenhet som jag sedan länge simmar i, på gränsen till utmattad, på gränsen till att drunkna i min medkänsla för allt lidande omkring mig. Jag sparade aldrig någon energi för att låta livet förlängas. Och jag simmar vidare från en kust till nästa. På andra sidan finns endast sista simtaget.