Vi dör en stund mot varandras skinn, svävar i blå rymd lyckligt omedvetna om den mörknade verkligheten bortom oss. Det är förälskelsens sköraste ögonblick att våga sova alldeles bredvid, tillsammans i sömnens bråddjup beskydda vakenlandet.

Promenaden genom stjärnhimlen bländar oss. Du avslöjar hemligheter och visar livets klösmärken. Jag berättar om pojken som gråter när humlorna i glasbruken slutar andas, ändå gör han lufthål i locket innan vänner fångas.

Hjärtat går sönder och vi kan inte förändra skeendet. Vi blir livrädda att vara i drömmen, känner hur ensamt det är när andra dagar uppstår. Imorgon finns vi fortfarande kvar, skadar ännu lite till, då vi försöker älska mot stenhård jord.

__________