vattnet

som kastar sig med kraft nedför dämmet

fäster med kaststygn dropparna

i motljus mot kvällshimlen

ser du deras lekfulla stänk i soldiset

hur de varseblir det gnistrande motivet

droppar likt glimrande pärlor

som om vattnet nästan förångats men ångrat sig halvvägs upp

det är när de blickar mot himmelshöjden

som de bestämmer sig för att stanna

dröja kvar i sin egen fas

rabattens maskrosor

som inte togs bort i fjol;

de är ju vackra egentligen

löven från november

ligger som värmande sjok över våra marker

vintergrönan

lökarna

och den nakna jorden

myllan

som rister av jordfärger

umbra och rå sienna

ett litet stänk

av ockra

och jag vet att rymden häver sig

upp över nejden

som om den drog den blå timmen med sig uppåt

vid horisonten

kvällningen

forsens lyster i solens slöja

de kalla löftena som tar mark

bottenlöst finner sitt fotfäste

i en stad där mörka vattenvirvlar oseende rör sig nedåt

vi lyssnar på nysnöns utfästelser

när den fäster på vattenytan

bara minuter senare rör den vid

stadens tårkanaler

denna januari när världen gråter

och en lakej letar efter sin fjärrkontroll

i snögloppet

© Birgitta Wäppling, 29 januari 2017