Lien gled fram över marken. Med ett svagt skärande ljud, knappt hörbart för regnet, föll gräset. Naturen kuvades av stadigt vässat stål. Ändå visste Bladulf att det var en illusion. Han lovade ofta sig själv att aldrig falla för den illusionen. Orvet skickade ut gräset till vänster. Liens knä drogs tillbaka. Halvcirkelrörelsen påbörjades på nytt. Lien gled fram över marken. Snittade upp gräset. Lade det åt sidan. Baldulf stannade upp. Strök vattnet ur håret. Han vände på lien med stadiga tag över orvet och tog fram vispen. Slätade till eggen med snabba vana rörelser. Sedan sneglade han över axeln. Såg på den långa strängen nyslaget hö som låg bakom honom på hans vänstra sida. Han såg framåt igen. Hans mor gick snett framför honom. Lade upp sin egna sträng ett steg till vänster om hans. Fler bybor och familjemedlemmar arbetade sig in i fuktängen som på ett ojämnt led.
Han lyfte blicken lite till. Fuktängen låg lite utanför byn. Även soliga dagar tyckte han att himlen kändes grå där. Tung. Som om svackan ängen låg i, och de hamlade träden som stod där, var nog för att skärma av solen. En grå tillflyktsort där bara fåglarna och starren och älggräset härskade under uråldriga knotiga träd.
Han satte ned liens knä i marken. Fattade orvet och började upprepa sina halvcirkelrörelser igen. Lien gled lättare genom vegetationen nu. Orvet knuffade ut det slagna höet till vänster honom så att han kunde fortsätta bygga på sin sträng av hö. Det var enkelt. Det tog all hans uppmärksamhet. Nästan. För han kunde inte låta bli att snegla på Astnas ryggtavla då och då.
Baldulf älskade att slå med lie, även om vem som helst kunde göra det. Det var mycket jobbigare att hämta in allt slaget gräs och därför ansågs höbärgningen vara mansgöra. Det skulle ta mycket längre tid att hämta höet än att slå det. Och det var kanske därför han älskade att gå med lien. Det gick för en gångs skull lätt. Hans kropp kändes starkare och vigare än vanligt.
Med en fnysning fick han bort vatten från näsan. Regnet borde ha gjort honom irriterad, men yllet höll honom behagligt varm, och han hade blivit blöt även om solen skinit. Av någon anledning gick det dessutom alltid lättare att slå när det var blött ute. Vädertrollkarlarna hade lovat dem sol kommande dagar. Höet skulle kunna torka. Bli vinterfoder. Några gånger skulle höet vändas innan det någon vecka in i midsommar samlades ihop. Regnade det på höet skulle det bli förstört. Men vädertrollkarlarna hade sagt sitt. Och då fick det helt enkelt vara så, till Näckens förtret. De kunde förresten inte göra något annat. Vädret var deras gud, även om det inte var till den guden de tillbad i byn.
Han sneglade på Astna igen. Såg hur hennes lie graciöst skar genom starr och gräs. Astna var vacker. Smart. Populär i byn. Baldulf var… en i mängden. Han hatade utslagen han fick i ansiktet men prisade Gösta för hudkrämen han fick av byns visaste gumma. Hade inte Gösta satt rätt växter på den gröna jorden hade den visa inte haft rätt ingredienser för sin salva. Men han visste inte om den dolde allt. Botade allt. Om den var nog för att få henne att… inte se honom som ännu en yngling som stötte på henne.
Jag skall inte stöta på henne.
Ett tungt löfte han måste hålla. Astna var inte för honom. Men samtidigt tyckte han om utmaningar. Att hålla en gård på fötter var en stor utmaning han gärna antog. Att närma sig Astna kändes ännu större. Hur hade klyftan kunnat växa mellan dem? De hade ju alltid lekt som barn, innan de måste börja hjälpa till på gården.
Han svalde.
Ögonen följde lien, men tankarna började vandra. Gården var stor. Byn Sandbäcken ännu större. Ändå visste Bladulf att det fanns en hel värld där ute. Han hade följt med far flera gånger till Gudhjem för att sälja varor på marknaden. Gudhjem, länets centrum. En av alla städer i landet Svitjod. Baldulf var stolt över att vara svite. Landet var vackert. Någon gång önskade han få se huvudstaden, Svitborg, på klipporna ute vid havet. Se skeppen som gick in där med varor från hela världen. Tyger, ädelstenar, slavar, virke. Någon gång skulle han vilja besöka Hjälmkärr i norr. Hjälmkärr var inte lika stort som Gudhjem, men även dit kom handelsfarande med metall och virke från i norr. Hjälmkärrs län hade mycket mer skog än Gudhjems län, hade han hört, men virket där var inte som virket från Gøhlland långt upp i norr. Eller virket från Utgårds eller Alfheims vidsträckta skogar. Men om det var sant, låg de ändå långt utanför Mannheim, människornas boning i Urdakvard, kontinenten där Svitjod, Gøhlland, Nifland, Alfheim och många andra länder fanns. Baldulf hade på äldre dar börjat misstänka att det inte fanns något utanför Mannheim. Att alfer och jättar bara var sagor. Att Mannhem var allt som fanns på Urdakvard, kontinenten under Nordstjärnan.
Tänk att få ta reda på det!
Men hur skulle han göra det? Han vara bara en svitisk bonde från Sandbäcken i Gudhjems län, Svitjod. Han kunde inte bara ge sig av från sin by. Inte utan en välutvecklad plan. Inte utan ett tydligt mål. Skulle han ta värvning hos Garnisonen och fara till deras borg mitt i Mannheim, Midgården?
Han fnyste till.
Garnisonen trodde att de skulle kunna fösa ihop alla av Mannheims länder, få dem att samarbeta, som om det inte fanns skillnader, som om alla länder ville ha med varandra att göra. Vad skulle Svitjod med Librokratiska samfundet till? Nej Garnisonen var inget alternativ. De fick leka som de ville. Maktövertagande maskerat som fredsbevarande, var det inte det de sade i byn?
Man skulle skaffa sig en vingbest, de stora draklika vidundren med vingar. Med den utforska hela Urdakvard. Se om det fanns något utanför Mannheim. Se om det fanns alfer för att sedan kuva dem. Se om jättarna fanns på riktigt. Men vingbestar var dyra. Det var knappast troligt att han skulle snubbla över ett vingbestägg bara sådär heller.
Fokusera på ditt arbete istället.
Han suckade. Lät blicken följa lien. Lät blicken följa det fallna växtmaterialet. Såg upp under den blöta luggen. Så rätade han på ryggen för att kunna vila sig igen. Vispa till eggen som en förevändning för att vila. Han lät händerna smeka över orvet när han vände lien. Fingrarna smekte över slipat trä. Han kände hur perfekt format orvet var för hans kropp. Hans längd. Hans grepp.
Undrar om det är samma med människor.
Var människan som ett orv? Att vissa människor var bättre formade för varandra än andra? Som ett orv bättre formad för Baldulf, men inte lika bra formad för hans moder? Tänk om Astnas kropp vara perfekt formad för hans kropp också.
Han log för sig själv. Satte ned liens knä i marken igen. Lät bladet gå över tuvorna i fuktängen. Det var en tanke väl värd att tänka på, bättre än att fundera på om Alfheim och Utgård fanns. Kanske skulle han ändå ta reda på om det låg någon sanning i tanken. Han sneglade under blöt lugg igen. Hennes kropp var fantastisk. Ännu mer när hon slog med lien. Vid Gösta. En dag kanske han fick veta.