Så sitter den lilla gråsparven på sin lilla trädgren
funderar på hur enkelt hon skulle bli ett rov.
Då tänker hon på allt mellan himmel och jord.
Det räcker med att en skata eller katten räcker fram klorna.
>>Hjälp>>, kvittrar hon, >>hjälp mig, tänk om jag trillar
av kvisten.>>
Det där med att vara liten och grå kräver sin man,
att man är barsk och vet sin plats. Man måste klara
sig själv, kylan, lägga benen på ryggen, vara snabb som
attan, vara först med att samla in skalkar och maskar.

>>Hur känns det att vara en liten sparvfågel?>>
En man i grön militärjacka och några medaljer runt halsen
frågar så nätt. Där sitter han på parkbänken och pratar med
den lille sparven. Spjuvern på björkgrenen.
Hon vill verkligen vill ge honom goda råd mitt i hans
eländiga ensamhet, om hon verkligen litar på honom?
Vet inte om det är möjligt för att hon är liten och han stor.
Hans lille kalufs tittar till i blåsten...>>Du har dina vapen ändå.>>
Och så ser han på gråsparven som vill vara klok.
>>Lev dig in i det du, Einfühlung heter det på tyska.
Inlevelse, du vet! Man måste vara mer ädel än någon
annan varelse på denna jord. Man m å s t e v a r a ä d e l
på så sätt att man vågar ty sig till sin like och skaffa sig
sparvungar, om man kan fånga brödskalkar...>>