Ur mörker, natt och doft...
Jag sätter mig på den nattheta asfalten och beskådar
Trädet som solen reste till sin fästning
Uppträdda på dess grenar är männen, förvrängda av sporer, förstörda
Av rötter, trevande i artärer och vener
Och fåglarna, förförda av mekanik
På åkern nedan står flocken, kvinnor med barn vid sina höfter
I vördnad eller raseri
Orörliga
Fastfrusna i detta oändliga ögonblick
Under fötter
Salt och järn marmorerar åkerns mark
Rinnande nedför mödrars kinder till förrådda barn
Försvunna döttrar

...motorvägen, palmer och solkall luft
Och ovan driver molnen, ljudlöst och öronbedövande
Ofokuserat flimrande och statiskt dånande
Förbi ruiner och jättars svarta skelett
Förbi bråte och metall, livsuppehållande system
Denna eviga ström av reiteration genom slutna rum
Flytande från ingenstans till...
Slutet pockar
Jag vänder ögonen uppåt och beskådar, i vördnad eller sorg
Denna molnsvärm