Vilket mod,
blir kommentarerna när vi berättar
och jag tänker stilla
att det som hände
hände
när det hände
utan att tänka på om vi
hade mod för det eller inte.
Vilket mod,
saknar jag
när vardagen smyger hotande omkring
ett nytt jobb
nya bekantskaper
nya rutiner,
och jag vågar liksom inte
hoppa in i det?
För alla gånger som det inte gick,
alla gånger jag klantade till det,
alla gånger jag flydde
istället för att erkänna
att jag var obekväm,
att jag tappat modet.
Att jag inte vågar leva,
i ett vanligt liv,
blev så svårt att tro
när jag drog ut på äventyr
de vanliga liv-levarna
inte vågade.