Ännu en ny timme är här
Bräckligt försynt driver den omkring
För att sluta sig till min tid

Jag ser bara timmarna som farit
Och när de är borta så är de borta
Den nya tiden är döfödd
Framtiden dör när den når mig
Därför tror jag inte på den

Den nya timmen har ingenting att ge
Dess lockande svansång är ett spel
Ett förrädiskt svek gentemot mina förhoppningar
Som slutat nära sig på den – för det är falskt

Jag fryser, känner den nya timmen; den är slutgiltig
Oundvikligen följer jag den för att tillryggalägga den
Det är min uppgift att föra mig… fram genom att se bakåt

Den kyla som gnager mig mindre är den nya tiden
För den avslöjar, synliggör mina tidigare steg
Vilka jag alltid ångrar och vill få tillbaka
Den nya timmen är given mig, men jag avskyr den
Den nya timmen är bekräftelse, vilket jag inte vågar se
Den nya timmen är omvärdering av de förflutna, vilket i skenet är bedrägligt
Den nya tiden är här och ingen, inte ens jag kan fly den
Fastän jag försöker sträva att endast minnas och inte förnimma
För då kan det minda bli bedrägligt – jag vägrar bli bedragen
Av mig själv i inträdet den nya timmen.