Satt och såg när människor såg mig sitta
ensam
De vädrade ömkan och såg
ner på mig

Att för länge hata
gör en ful,
att redan vara ful
gör en föraktande

Jag är både och, och lite mer,
därför ser de mig
Som varelse, inte medmänniska

Det gör mig inget
att vara varelse
Men det gör mig illa
att de ser på mig

Att slitas mer på en dag
än andra på 365 är mitt öde
Mitt val, men inte min önskan
– jag har förlorat mina val

Efter alldeles för många felbedömda
Som sagt är jag dömd – jag vägrar dock att dömas
Av de ögon som går förbi mig
i ömkan

Det var någon tid sedan, som är alldeles för långt förbi
- jag älskade
Genom att älska blir man sårbar
via sårbarhetens utsatthet till orklöshet och apati
det gör mig inget att längre inte kunna
älska
det som gör mig något är att jag inte längre kan
se framtiden

Jag är dömd och dömd är jag av mig själv
och genom det ödelagd
Jag må vara utsatt för spe
och övergiven som en spetälsk
och innerligt trött
Men jag lever för att se, inte min framtid, utan de som går här

Stressade och jagade av andra onda andar som lämnar mig
ifred

Jag är inte värd fördrivningen
– jag är kvar som ett minne
Av en själ som längtade, drev och föstes
av samma krafter som alla
De där som slungas fram och tillbaka
framför min ynka trötta hög av kropp

Det gör mig inget att slippa det,
det gör mig mer att de stirrar
i ömkan

Det glädjer mig dock att de fruktar mig
– mitt tillstånd – min blick
Där de ser sin egen spegelbild
om de stannar till.