De som vinklas på nytt är vinklarna
sedda från alla perspektiv - ovanifrån och under
mittemellan och vid sidan. Jaget är grunden,
utgångsläget som ändrar sig.

Ljuset faller in över det som står där, motivet.
Ofta stilla efter samma livsrörelse.
Man ser något, vad som helst, några båtar i en hamn
i skymningen, i gryningen sover hjärtebarnen.

Cirkeln är ideal och fullkomligt absolut,
punkten är allt annat än tomrum,
istället bär den på helhet som delen av allt.
Satsens kulmen, när satserna gör sig förstådda
i våra andrum.

Inget produceras på nytt utan är redan på film
återanvänds, där motivet om familjen vid björken
förskjuts till något nytt. Cirkeln är bruten, det är liv.
Stegen hörs trippa i trumpunkter på ett tummande.

Annat än form och geometri för att mäta det andra.
Poesin står där i sin egenart för efterbörd,
ständiga embryon som klyver sig till fränder.
Där de hälsar på varandra. Familjen blir något,
en art, en valfrändskap, ett eget påfund.
Ord samtalar, medan de bebos av subjekt.
Björken får andar som vilar.