Du skrev en dikt i ett gathörn
För att skriva allt det,
du inte kunnat säga
Med din mentala munkavel
Gatan började vakna
Men än låg du i dvala inuti ditt skal

Du har aldrig förstått språket
De talar i ditt huvud
För du har aldrig förstått varför
Du rimmar som du gör
Eller varför du älskar tragedier så mycket
Att du ler åt smärtan
När den bryter ner dig

Du älskar att filosofera
Om sådant som ger dig ångest
Döden är för evigt din största last
Livskrisen är ditt signum
Du älskar att grubbla över det
Som sina tankar inte kan riktigt omfamna

Du älskar explosiva tankar
Avgudar impulsiva känslor
Och du lever för att falla
Handlöst ner bland känslornas malström