Det yr ingen snö i en öken av sand

inga axlar utan klädnad kan skudda stoftet av

det fanns armar som sökte mer än så

men aldrig fann sin vandringstav

jag bara knäade och höll så hårt

andades knappt när det sig hände

jag har alltid varit läsbar i val

men aldrig i hur jag kände

om jag sprang så stannade hjärtat kvar

om jag stannade hade jag redan gått

och om det regnade innan solen kom

hade jag redan bytt om till torrt

jag höll ett ansikte i sten

valde osedd framför sedd

gömde mig, ljög och formade om mig själv

med galamask försedd

jag hoppas ni kan förlåta allt

jag ville bara överleva

i hjärtat höll jag allt vad jag kunde

det trasiga sorgliga och skeva.

jag har gjort vad jag kan för att andas

och jag håller ännu mitt huvud högt

för det är bara kärleken i allt

och ert som jag någonsin sökt

här är knappt vinter och vi skottar sand på all is

och det känns som vi tagit oss igenom allt

och fyllt oss med det vackraste i livet

kärlek, trots allt.