Det är en bra dag idag tänker Anton när han står och väntar på sin tur att få slå. Tjejen före honom misslyckas och blir bränd men han bryr sig inte utan han försöker istället le mot henne när hon med rodnande kinder går och ställer sig sist i kön igen. Han ser i ögonvrån att hans mor Hanna har kommit och hon väntar på honom under ekträden bortanför brännbollsplanen. Någon knuffar honom lätt i ryggen, det är hans tur nu. Idag tänker han chansa, han plockar upp ett baseballträ, det han nästan aldrig lyckats träffa med. Hans kamrater ber honom ta ett annat, de har en god chans att vinna nu, det vet dom alla. Men Anton bryr sig inte utan han går sakta fram och tar upp bollen, hans mor vinkar till honom, gör tummen upp.
Första svingen missar han men han tar upp bollen och försöker igen. Denna gång får han en kanonträff, den är så bra att han själv glömmer att springa ända tills hans kamrater ropar på honom att skynda sig. Han sätter fart och rundar snabbt den första, bortre markeringen. Utelaget letar fortfarande efter bollen i det höga gräset bakom planen. Anton springer vidare, ser att hans mamma står upp och hejar på honom. Plötsligt ropar någon att han hittat bollen, Anton ökar farten ytterligare. Hans lagkamrater skriker att han skall skynda sig. Utelaget passar bollen av deras röster att döma. Handlöst kastar han sig och glider förbi den sista konan precis innan utelagets brännare får bollen. De har vunnit och han avgjorde, han och ingen annan slog den vinnande bollen. Lagkamraterna jublar när de springer fram till sin gympalärare för att höra slutresultat. Men Anton bryr sig inte om hur mycket de vann med utan han borstar av sig och tittar upp mot skolklockan. Den är nästan tolv. De sista sekunderna känns nästan som en evighet men äntligen slår den och skolan är slut för idag, slut för resten av veckan.
Han skyndar sig bort och hämtar sin ryggsäck, säger snabbt hejdå till några kompisar innan han springer till sin mor som kommer honom till mötes.
”Vilket slag Anton! Du var bäst.” Hon lyfter upp och snurrar runt med honom i famnen. De ser varandra i ögonen och båda bubblar över av glädje.
”Det blev precis som jag sa mamma, det är en turdag idag, precis som jag drömde. Jag avgjorde matchen.”
”Du avgjorde med stil också, vilket slag, det var hur långt som helst!” Hon släpper ned sin lille vinnare på marken igen. Antons leende sträcker sig nästan från öra till öra. Han tar hennes hand och de börjar gå bort till parkeringen. Hanna rufsar honom i håret och trycker honom närmre. ”Det är inte bara du som har tur idag Anton. Jag fick jobbet jag berättade om igår!”
”Fick du?” Anton nästan studsar av glädje när han hör henne.
”Blir vi rika nu då?”
”Nästan, vi kan i alla fall flytta till en större lägenhet så att du kan få ett eget rum! Som du har drömt om.” Det blir nästan lite för mycket för Anton, han kramar om sin mamma som sitter på huk intill honom.
”Jag är så glad mamma!” Glädjetårar rinner utmed den lille pojkens kinder.
”Men lille Anton!” Hon kramar honom hårdare, blir själv rörd av sonens glädje.
”Det här har vi förtjänat mamma, det har vi.” Anton viskar det mellan tårarna, han torkar sina ögon med sin fria hand.
”Därför skall vi fira, resten av dagen!” Hanna lyfter upp honom och går bort till en mörkblå SAAB-kombi.
”Vad säger du om denna då Anton?” Snörvlande vrider han sig om i hennes famn och ser på bilen.
”En nio-femma! Är den också vår?”
”Nej, den är chefens men jag får låna den över helgen. Tycker jag den är bra så får jag låna en annan av jobbet så länge jag jobbar där!” Hon låser upp bilen och öppnar den främre passagerardörren för Anton.
”Hoppa in nu så drar vi!”
Det är inget hon behöver be om flera gånger, Anton slänger av sig ryggsäcken och tar snabbt plats i bilen. Han ställer ryggsäcken på golvet framför sig och ser sig nyfiket om i bilen, trycker på knappar, öppnar och stänger facken han hittar. När Hanna sätter sig ber hon honom att lugna ner sig lite och det gör han men det är svårt, det är så mycket skoj på en gång. Hon startar bilen och kör ut från parkeringen.
”Dra på nu!” Anton vill höra turbon sjunga för honom.
”Andas Anton, andas.” Hanna skrattar vänligt åt sonens gränslösa iver och nyfikenhet. De befinner sig trots allt fortfarande i villaområdet runt skolan. Från ratten startar hon stereon och Gyllene Tider strömmar ur högtalarna, Anton lutar sig tillbaka. Hon ler när hon svänger ut på vägen mot Helsingborg och ler ännu mer när Anton ser frågande på henne. Det här är inte den vägen han trodde att de skulle åka.
”Vart skall vi?”
”Du ville ju att jag skulle dra på eller?”
Hon växlar ner och varvar ur ordentligt, bilen sticker iväg så snabbt att Anton tycker sig pressas in i sätet. Han skrattar när det börjar kittla i magen av farten. I ögonvrån ser Hanna på honom, hon njuter, det här skall bli deras dag tänker hon. Plötsligt dyker det upp en polisbil framför dom, hon bromsar in.
”Se oskyldig ut!” Anton försöker vissla och titta ut genom rutan på absolut ingenting, Hanna försöker låta bli att skratta åt honom. Framför dom går polisen ut och kör förbi en lokalbuss, sedan försvinner bilen snabbt bort i horisonten.
”Vi klarade oss!” Utropar Anton lyckligt när inte längre kan se polisbilen. Märkbart lättad lutar han sig tillbaka.
”Vart skall vi äta idag?”
”Det finns bara ett ställe om jag känner dig rätt? Vad sägs om det där framme?” Hanna pekar på de gyllene bågarna som tornar upp sig framför dom.
”McDonalds! Men det är ju inte lördag idag?”
”Det var ju en turdag idag eller hur? Den håller i sig för dig Anton!” Hon klappar Anton samtidigt som hon svänger ut på avfarten.
”Sannerligen!” Säger Anton och sätter sig upp. Han släpper aldrig blicken från de gyllne bågarna när Hanna kör in och parkerar framför uteplatserna. Det sitter nästan fullt med barnfamiljer ute och många mindre barn leker vid gungorna och klätterställningen. Anton är på väg ut så snabbt att han glömmer att spänna loss säkerhetsbältet men Hanna hjälper honom. Hon följer efter Anton in genom de alltför bekanta dörrarna i hennes tycke. Innanför är det samma liv och rörelse som det var på utsidan. Anton står redo att beställa vid en ledig kassa.
”Börja du Anton, beställ vad du vill.” Hanna ställer sig bakom honom och när han äntligen är färdig beställer hon en kycklingsallad med mineralvatten men lyxar till det genom att avsluta med en äppelpaj som dessert. Damen i kassan tar emot betalningen sedan börjar hon plocka ihop deras beställning.
”Vi sitter ute eller?” Frågar hon Anton som står och dagdrömmer intill henne.
”Va?” Han vänder sig mot henne med en frågande uppsyn, hon ler och upprepar sin fråga.
”Vi sitter ute eller? Solen skiner så gott.”
”Okay, skall jag gå och ta ett bord?”
”Det kan du göra.” Anton springer genom restaurangen mot dörren.
”Ta det lite lugnt Anton!”
Ropar hon genom restaurangen, hon är rädd att han skall springa ner någon. Anton vänder sig om i farten.
”Ja mamma!” Ouppmärksamheten gör att han nästan springer in i dörren men han lyckas hejda sig i sista minuten. Hanna som höll andan när hon chockad såg vad som höll på att hända slappnar av och ler. Damen i kassan hämtar pajen och lägger den på brickan tillsammans med allt annat.
”Varsågod.”
”Tack!” Hanna tar brickan och beger sig mot uteplatserna. Längst ned till höger sitter Anton och vinkar till henne. Hon hinner knappt ställa ned brickan innan Anton börjar sätta i sig maten med sedvanlig glupande aptit.
”Glöm inte att tugga Anton.” Försöker hon påminna honom men det går inte många sekunder innan han är tillbaka, i högform.
Bakom sig hör Hanna hur en bil med skrikande däck tar kurvan in till parkeringen. Hon ser sig om och ser en svart bil med svarttonade rutor tvärnita mitt i vägen för alla andra på parkeringen och ut kliver en kostymklädd man med kylig nästan varglik utstrålning. Mannen låter blicken falla på Hanna och Anton om än bara för en kort sekund, han ler men inget inbjudande leende. Plötsligt känns solen inte lika värmande längre tänker Hanna. Hon ryser men upptäcker till sin förvåning att obehaget försvinner lika fort som det kom. De fortsätter att småprata och fantisera om deras nya framtid och märker inte av att mannen kommer ut från restaurangen på annat sätt än att Hanna drar åt tröjan en smula. Den största lunchrusningen börjar avta och parkeringen är knappt halvfull. Lika plötsligt som mannen i den svarta bilen dök är han borta igen. Anton lutar sig tillbaka och klappar sig på magen.
”Nu går det inte i mer!”
”Säkert? Du får gärna min äppelpaj annars!” Hon lyfter fram pajen då hon ångrat sig och inte vill äta upp en sådan kaloribomb trots allt. Anton tittar på pajen och funderar en liten stund. Sedan pekar han på sin högra sida och säger.
”Det finns nog lite plats kvar här.” Han tar emot pajen och äter den njutningsfullt under tiden som Hanna äter upp det sista av salladen.
”Jag kan gå och slänga skräpet om du vill?” Anton ställer sig upp och börjar plocka samman resterna av deras måltid.
”Gärna.” Hanna lutar sig tillbaka och ser på när Anton slänger resterna borta vid källsorteringsstationen utanför dörren. Brickorna har ansamlats till en stor hög och han måste sträcka på sig för att nå upp med deras. Hon reser sig och går Anton till mötes.
”Vad skall vi göra nu mamma?”
”Det är en överraskning, du får vänta och se.” När de kommer tillbaka till deras nya bil går Anton med rak rygg, man kan nästan ana att han hoppas att någon av hans kompisar skall komma förbi och se dom. Men tyvärr så passerar inte någon. Hans mor stänger dörren efter honom och sedan slår hon sig ned på förarsätet. Med ett varmt leende och en blinkning lovar hon att de skall åka förbi hans kompisar senare om han vill, hon förstod vad han drömde om. En gammal rostbrun Volvo står och tvekar vid utfarten men till slut lyckas även den bilen hitta en lucka i trafiken. Hanna kör fram bilen och de ser på den framrusande trafiken. På samma sätt som tidigare dyker plötsligt den svarta bilen upp från ingenstans. Den lägger sig precis bakom dom och när Hanna ser i backspegeln känner hon den kyliga blicken från mannen vid ratten. Hon försöker vika bort blicken men den dras obönhörligt tillbaka till backspegeln. De kalla rysningarna som hon kände när de satt och åt och mannen passerade börjar åter smyga över hennes kropp inser hon. Utan att förstå vad det är som påverkar henne inser hon i alla fall att det känns ohållbart och hon måste slippa från det. Bilen kastas ut på motorvägen när hon trycker gasen i botten. En mötande BMW tvingas tvärnita för att inte köra in i sidan på dom. Kvar vid utfarten står den svarta bilen och stoppar upp några bilar bakom sig. Ett leende sprider sig sakta över mannens kalla anlete.
Hanna försöker lugna ned sig nu när hon anpassat sig efter den övriga trafikrytmen och de börjat få upp avståndet till utfarten. Oroligt ser hon dock i backspegeln med jämna mellanrum bara för att bekräfta för sig själv att mannen med bilen inte följer efter dom. I det lilla facket under bilstereon plockar hon fram sina solglasögon och sätter dom på sig. Först nu vågar Anton öppna ögonen igen och han ser på sin mor med en blandning av chock och nyfikenhet.
”Är du okay mamma?”
”Ja det är jag.”
”Vad hände där borta, såg du något otäckt?”
”Det kan man nog säga, trodde det i alla fall.” Hon försöker noggrant välja sina ord så att inte Anton tror att hon helt tappat förståndet. Inombords så funderar hon fortfarande på vad det var som egentligen hände där borta.
”Men det är över nu mamma?”
”Ja, absolut.”
”Då kanske du ska växla lite?” Han pekar på växelspaken och först nu inser Hanna att hon ligger på högvarv på fyrans växel. Lätt irriterad skrattar hon åt sig själv.
”Det verkar som om vi egentligen borde byta plats!”
”Kanske det.” Anton myser vid tanken men samtidigt tycker han synd om sin mamma och vill hellre byta samtalsämne så han vrider på stereon. Ur högtalarna strömmar ”Tuffa tider”.
”Den här är skitbra.” Hanna instämmer och börjar nynna med i sången och snart har de lagt den otrevliga händelsen bakom sig. De njuter av dagen som den hittills varit och bygger upp förväntningarna inför återstoden. Efter en stunds lugn växer nyfikenheten hos Anton och han börjar gissa vad de skall göra härnäst. Gissningarna är många och kreativa men inte alls i närheten av vad som egentligen väntar.
”Men kan du inte ge mig en ledtråd i alla fall?”
”Nä, du får vänta och se.”
”Snälla!”
”Okay då…” Snabbt försöker hon i tanken finna några lämpliga ledtrådar som inte avslöjar för mycket för honom.
”Är du med då?”
”Ja?”
”Du får tre nyckelord av mig och det första är lera.”
”Lera?”
”Ja, lera, det andra är motor och det sista är rörelse.”
”Lera, motor och fart…”
Anton upprepar orden för sig själv samtidigt som han funderar.
Om det inte varit för deras gissningstävling så hade de antagligen hört eller sett när den svarta bilen kom körandes och la sig bakom dom. Men nu får Hanna åter känslan av att bilen kom från ingenstans när hon plötsligt råkar titta i backspegeln. Nu ser hon också vilket märke det är på bilen då Mercedesstjärnan gnistrar i solskenet. Anton ser direkt på sin mor att det är något som är fel igen.
”Vad är det mamma?”
”Det är den svarta bilen vi såg förut, den ligger bakom oss.” Berättar hon samtidigt som hon följer fordonet i backspegeln då hon inte vågar släppa det med blicken. Anton vänder sig om i sätet för att själv se och han tror inte sina ögon när han ser sig själv sitta på passagerarsätet intill mannen. Chockad och överraskad tappar han taget om nackstödet och faller bakåt. Stackars Anton faller så illa att han slår i huvudet i instrumentpanelen för att sedan hamna på golvet. Hanna ser det hända i ögonvrån och försöker fånga honom utan att lyckas istället vinglar hon fram över vägen. Då väljer mannen bakom dom att köra om. När bilen kommer jämsides vänder sig pojken i Mercedesen mot henne och vinkar glatt samtidigt som han skrattar och pekar framåt. Hanna skriker rakt ut av synen. Hon tvingar sig att kontrollera att Anton verkligen är i bilen tillsammans med henne. För att lugna sig själv låter hon högerhanden vila på Anton men hennes blick dras obönhörligt tillbaka till Mercedesen som ligger jämsides. Mannen trycker bryskt ned pojken i sätet, så hårdhänt att pojken börjar gråta men han fogar sig snabbt. Hanna får en blick från mannen sedan accelererar Mercedesen snabbt framåt. Mötande bilar tvingar mannen att göra ett mycket tvärt och snabbt filbyte in framför Hanna och Anton.
”Men vad i helvete?” Utbrister Hanna chockat när Mercedesen skaver sönder vänsterfronten på deras bil. Anton har äntligen lyckats komma tillrätta i sätet igen och han håller sig för bakhuvudet, han har ont.
”Vad hände mamma?” Frågar Anton samtidigt som han försiktigt tar fram handen han haft på bakhuvudet och ser på den. Darrande tar Hanna Antons hand och ser på blodet.
”Blöder du?”
”Litegrann.” Anton grimaserar och undviker att luta sig tillbaka. När en mötande bil tutar inser Hanna att hon låtit bilen glida över till vänster körfält. Anton blir rädd och håller för ögonen men Hanna styr snabbt tillbaka till rätt sida av vägen igen.
”Vi får nog stanna lite!”
”Ja.” Anton kikar fram mellan fingrarna och ser under tystnad på sin mor när hon svänger av vägen och in på en rastplats. Hon bromsar in bilen och vrider sedan av tändningen. När motorn tystnat lutar hon sig mot ratten och försöker andas djupt och lugnt en liten stund för att samla sig. Anton öppnar dörren ut och den friska sommarluften känns som rogivande smekningar när vindarna letar sig in i deras bil. Utanför hörs syrsorna från fälten när de försöker överrösta sommarens fågelkvitter. Hanna lossar på säkerhetsbältet efter en stund och öppnar sin dörr. Sedan går hon sakta ut och lutar sig mot bagageluckan. Hon vill inte att Anton skall få se henne gråta. Och där med endast fåglarna och syrsorna som vittnen låter hon barriärerna brista och börjar gråta hejdlöst. Hennes kropp skälver och hon sjunker kraftlöst sakta ned mot marken. Först när en passerande bil svänger in för att se vad som är fel tar hon sig i kragen. Hon försöker le och verka oberörd när hon vinkar iväg bilen igen. Sedan torkar hon sina tårar och ställer sig upp. Efter att hon rättat till kläderna går hon runt bilen och fram till Anton.
Hon sätter sig på huk intill honom. Men det blir Anton som först tar till orda.
”Hur är det mamma?” Han klappar vänligt sin mamma på kinden och ser oroligt på spåren efter hennes gråt men samtidigt ser han också hennes försök att verka stark och det glädjer honom.
”Det är okay Anton, men jag såg att du blödde!”
”Det är inte så farligt tror jag men det gör lite ont här.” Han känner försiktigt efter såret i bak på huvudet och han ryser till när fingrarna kommer åt såret lite för hårt.
”Jag får se!” Försiktigt vrider Hanna på Antons huvud och finner en blodig fläck. Det känns obehagligt men hon för försiktigt undan Antons blodiga kalufs för att bättre se såret. Anton ryser av obehag.
”Håll ut lite älskling, det är snart över.”
”Hm..” Anton biter ihop och låter sin mor undersöka honom både för sin egen skull och för hans tänker han.
”Vi får nog låta en doktor kika på det här.”
”Det behövs väll inte?” Anton vill helst glömma allting och fortsätta som vanligt men hans mor är orolig för honom.
”Jo Anton, för min skull i alla fall.” Hon klappar honom på kinden samtidigt som hon ser in i hans ögon.
”Okay då!” Anton har inte hjärta att säga emot sin mor just nu. Han känner åter på såret och ryser till. Sedan tittar han på sin blodiga hand.
”Det är klart att det här är kanske inte så jättebra.”
Säger han till sin mor samtidigt som slickar av blodet från pekfingret.
”Usch Anton, inte i munnen.” Hon drar snabbt bort hans hand från munnen och sträcker sig istället efter sin handväska. I den tar hon fram ett par näsdukar som hon ger honom.
”Använd de här istället så skall jag bara kolla hur det gick med bilen innan vi åker.”
”Okay.” Hon hjälper Anton att placera en näsduk på såret och sedan sätter hon honom tillrätta.
”Det tar bara någon minut.” Hon stänger dörren om Anton och går sedan runt till fronten på bilen. Det är något konstigt med den trasade lyktan tycker hon så hon sätter sig på huk för att kika närmare. Mellan glassplittret ser hon mycket blod. Men det som framförallt gör henne riktigt förundrad är att det sitter fast köttslamsor i lyktan. Doften av förruttnelse tvingar henne att backa. Grymt äcklad går hon tillbaka till Anton i bilen.
”Kan jag få näsdukarna!”
”Vart det mycket trasigt?” Frågar Anton samtidigt som han sträcker sig efter hans mammas handväska och plockar fram förpackningen med näsdukar.
Hanna väljer noggrant sina ord då hon inte tycker att Anton behöver höra om köttslamsorna som hon i och för sig inte kan förklara för sig själv heller.
”Lyktan är trasig men annars tror jag nog att vi klarade oss bra.”
”Vad skönt.” Svarar Anton och lutar sig åter tillbaka. Hanna stänger dörren om honom och går tillbaka. Trots att hon använder näsdukarna som handskar går en rysning genom henne när hon känner köttets ruttna konsistens mellan fingrarna. Något känns väldigt fel men hon kan inte sätta fingret på det. Men hon väljer i alla fall att akta sig för att komma i mer kontakt med de blodiga köttslamsorna än nödvändigt. Kväljningarna känns som om de växer sig starkare för varje sekund som går men Hanna lyckas bita ihop och efter vad som känns som flera timmar har hon äntligen avlägsnat alla blodiga spår från bilen. Hon reser sig mödosamt upp då detta verkligen tagit på hennes krafter. Stödd mot bilen kliver hon försiktigt mellan slamsorna på marken. Inne i bilen sitter Anton och läser i en Kalle Anka tidning som han haft med sig i ryggsäcken. Hon öppnar dörren och slår sig sedan ned bakom ratten.
”Ska vi åka nu?” Anton börjar stoppa undan sin tidning.
”Absolut.” Hon vrider på nyckeln och turbons bekanta läte letar sig in i kupén. I backspegeln ser Hanna en lastbil komma vilken hon låter passera för att sedan ge signal och svänga ut på vägen. Hennes vänsterfot halkar av kopplingen och det gör att de bokstavligt talat kastar sig ut på vägen igen.
”Faen!”
”Mamma!” Förmanar Anton då han alltid får ovett när han svär.
”Jag vet, men jag halkade av kopplingen.” Väser Hanna till omedvetet för att sedan direkt där efter inse att hon kanske tog i en smula. Men Anton är säker på sin sak så han fortsätter.
”Det är ingen ursäkt.”
”Nä du har rätt.” Anton tystnar för att istället byta hand som håller på såret i bakhuvudet.
”Måste jag åka till sjukhuset?”
”Absolut.” Svarar Hanna efter att hon torkat sig om sin svettiga panna. Hon vrider irriterat på kylanläggningen och låter den kalla luften svalka hennes ansikte.
”Är det inte varmt härinne?”
”Inte så farligt.” Anton vänder upp ena armhålan och luktar försiktigt.
”Det luktar inte i alla fall.” Han ser på sin mor och ler, han lyckades. Hanna skrattar lätt åt sin son som verkligen gör allt för henne.
”Inte på dig kanske.” Svettfläckarna breder ut sig på hennes linne och hon verkar inte få kyla nog ens när hon vrider om alla tillgängliga reglage mot sig. Anton sänker temperaturen ytterligare på kylanläggningen.
”Jag sänker lite till åt dig mamma.”
”Tack.” Hanna blinkar gång på gång i ett försök att bli av med den varma och dimmiga blicken som smugit sig på henne. Det släpper men bara tillfälligt och det dröjer inte länge förrän dimman är tillbaka. Hon tycker sig urskilja en bensinmack en bit längre fram men känner sig inte riktigt säker.
”Visst är det en mack därframme till höger?” Anton tittar upp och ser Statoilmacken ett par hundra meter längre fram.
”En Statoilmack!” Han tittar frågande på sin mor som nu verkar svettas bortom mänsklighetens förmåga.
”Bra, vi måste nog ha något att dricka.” Hanna blinkar och svänger av vägen in till macken. Hon parkerar bilen på parkeringen som ligger vid sidan om macken.
”Kan du ge mig handväskan Anton?” Han sträcker sig till baksätet och drar till sig väskan som han lämnar till henne.
”Varsågod.”
”Tack Anton, kan du gå och köpa en stor Cola till oss var? Så får jag hämta andan lite.”
”Visst.” Osäker på om han skall lämna sin mor såsom hon mor står han avvaktande kvar. Hanna ser på honom.
”Jag klarar mig Anton, jag är bara lite för varm.”
”Säkert?”
”Gå iväg du.” Han stänger dörren och springer till butiken. Den enda tanken han har just nu är att hans mamma inte skall få vara ensam för länge för något känns fel, väldigt fel. De automatiska dörrarna öppnar sig så långsamt att han måste stanna upp innan han kan gå in i butiken.
Samtidigt startar Hanna bilen igen och vrider klimatanläggningen till maximal kyla. Det blåser i bilen men det känns inte svalkande längre. Hon svär och slår på anläggningen men det blir absolut inte kallare. Svetten bokstavligt talat rinner ur henne och inga av hennes plagg är torra längre. Näsdukarna tar snabbt slut och de ligger samlade i drivor runt henne. Stönande av värmen öppnar hon bildörren i en desperat jakt efter svalka. Hon tycker sig känna en tendens åt det kyligare hållet ute och tar sig mödosamt upp ur sätet och ut ur bilen. Genom sin dimmiga blick skymtar hon skuggan bland träden intill parkeringen. Varje steg mot skuggan kräver en otrolig viljestyrka och självuppoffring. Hennes mun känns torr och det sliter i halsen när hon andas. Rethostan som hon bara anade tidigare tvingar nu fram otroliga mängder blod som söker sin väg utmed hakan på henne. Hon snubblar till på trottoarkanten och faller till marken. Den sträva asfalten river upp hennes händer men hon försöker ändå resa sig upp igen. Hon stapplar några steg men yrseln som kommer över henne tvingar henne ned på marken igen och hon kryper långsamt den sista biten till skuggan under träden. Väl på plats faller hon handlöst till marken och barren från träden blir hennes huvudkudde. Genom att uppbåda sina sista krafter lyckas hon vända sig på rygg och det sista hon minns innan dimman tar det sista av synen är trädens kronor som stilla väntar på vindarna långt uppe på himlavalvet.
Anton håller två stora flaskor dricka under armen när han skyndar åter ut genom butiken. Han ser bilen och hör att den är igång. Mamma har kanske blivit bättre tänker han och skyndar på så att hon inte skall behöva vänta på honom. Han öppnar dörren till sin plats och kastar sig in.
”Jag köpte två stora Cola! Mamma?” Överraskad upptäcker han att hans mor ej sitter på förarsätet så han tystnar och ser sig om genom rutorna. Ingenstans finns det något liv eller någon rörelse. Han stänger av bilen och går sedan ut. Han sparkar försiktigt igen bildörren med högerfoten då han håller all läsk i famnen.
”Mamma!” Ropar han samtidigt som han sakta går runt bilen utan att veta riktigt vart han skall ta vägen. Han rundar fronten på bilen med ryggen först.
”Mamma, Mamma, var är du?” Ett stön bakom honom gör att han spritter till av överraskning då hans fantasi redan hunnit måla många fasansfulla syner för hans inre. Men inte ens hans otäckaste fantasier hade kunnat förbereda honom för det han ser.
Liggandes framför tallen finner han sin mor som vrider sig fram och tillbaka av sina plågor. Det ryker från hennes vänsterfot och svetten har bildat floder som söker sig bort från henne. En ånga omsluter henne och lukten av bränt kött framkallar konvulsioner hos Anton. Hanna försöker formulera en vädjan om hjälp men lyckas inte få fram mer än en plågsam väsning. Men det gör ingenting för den tappade läsken har inte stannat ännu trots att Anton redan är innanför butiksdörrarna.
”Hjälp! Snälla hjälp.” Vädjar Anton skrikandes när han skyndar fram till kassan. Mannen som stått med ryggen mot honom vänder sig om och tittar frågande på den gråtande pojken.
”Vad är det som hänt?”
”Min mamma, kom och hjälp henne, snälla. Hon håller på att dö, snälla skynda dig.”
”Var är hon?”
”Borta vid bilen, där borta.” Stackars Anton försöker bibehålla styrkan men han känner hur kroppen skakar av skräck och han kan inte göra något för att hindra den. Men mannen förstår allvaret och skyndar runt disken.
”Jag kommer.” Innan han hunnit runt ropar han in till någon i personalutrymmena bakom.
”Tar du kassan, det har tydligen hänt något här ute.”
”Vad?” Men mannen svarar inte utan han drar med sig Anton ut ur butiken.
”Vid bilen där borta eller?” Han pekar på deras SAAB samtidigt som de båda skyndar bortåt.
”Ja.” Svarar Anton samtidigt som han kraftlöst snubblar med framåt. När de står vid bilen tittar mannen frågande på Anton.
”Det är ingen här?”
”Bakom bilen.”
Knäna viker sig för Anton, han vågar inte gå runt bilen en gång till. Han vet att han inte klarar av att se allt det där otäcka en gång till.
”Å herre min skapare!” Utbrister mannen när han ser Hanna. Chockad sätter han sig intill den skakande kvinnan som med trasad röst tigger om hjälp. Varje gång hon försöker tala ryser Anton av skräck bakom bilen. Hennes kropp verkar sakta förtäras av en inombords eld som snabbt ökar i styrka. Från henne stiger ångorna av sönderbränt kött, en doft som sänder vågor av konvulsioner genom mannen. Kvinnan hostar blod som bubblande söker sin väg till marken utmed hennes förvridna kropp förutom några droppar som likt ett hett sommarregn träffar mannens ansikte. Äcklad torkar han av sitt ansikte med högerärmen.
”Killen!”
”Ja?” Anton ställer sig upp bakom bilen och försöker finna styrkan att komma runt till dom men han klarar det inte.
”Spring in i butiken och säg till dom att ringa efter en ambulans.”
”Okay.” Anton vänder om och springer mot butiken då han hör mannen ropa efter honom.
”Ta med en stor flaska vatten också.”
”Ja.” Mannen stryker vänligt Hanna över pannan samtidigt som han ser henne i ögonen. Skräcken han kan utläsa skär i honom och han vet inte riktigt vad han skall göra.
”Vad har hänt dig?” Hon spritter till och chockad inser han att delar av hennes hår och hud har lossat och finns i hans hand.
När huden avlägsnats ser han blodet koka utmed hennes skalle. Han försöker bibehålla ett lugn inför Hanna.
”Åh herre djävlar!” Anna, hans kollega har kommit fram till honom med en stor flaska Ramlösa. Hon står som förstummad inför synen men han tar flaskan från henne.
”Kommer det en ambulans?”
”Ja, den är här när som helst.”
”Stäng käften och ta hand om pojken då!” Med en rysning går hon tillbaka till Anton som sitter på andra sidan bilen med fingrarna i öronen och mumlar.
”Det här händer inte, det här händer inte, det här händer inte.” Hon sätter sig intill honom, torkar hans tårar och drar honom försiktigt till sig. Mannen viskar lugnande till Hanna att ambulansen är på väg så allt kommer att ordna sig. Han öppnar mineralvattenflaskan och häller sakta lite ned i hennes trasade strupe. Det syns nästan på henne hur hon slappnar av när vattnet kyler halsen på henne.
”Försök att blunda lite.” Det finns inte mycket kvar av hennes ögonlock men hon lyckas åtminstone stänga ögonen en smula. Försiktigt häller han vattnet över hennes brända ansikte. Det bubblar och fräser i vattnet när det träffar henne och ångor stiger snabbt men han fortsätter att hälla då hennes blick genom de trasade ögonlocken ber om mer.
”Hör du? Ambulansen verkar närma sig.” Viskar han vänligt samtidigt som han lyssnar och hör hur ambulansens sirener ökar i styrka för varje sekund som den kommer närmare. Anna och Anton har ställt sig upp och springer den till mötes. Anton torkar snörvlande sig i ansiktet med armen samtidigt som hans skakande ben försöker hinna med Anna. Bakom dom skriker Hanna och det skär genom alla som ofrivilligt får ta del av det.
Hanna formar ord som mannen inte förstår. Vänligt böjer han sig mot hennes mun för att höra bättre men han förstår fortfarande inte vad hon försöker säga. Hennes viskningar för endast fram heta stänk av blod.
”Förlåt men jag hör inte vad du säger!” Plågad försöker hon istället vända sig på sidan men varje rörelse sliter i henne. Flämtande är hon på väg att ge upp när mannen förstår vad hon vill och hjälper henne försiktigt runt. På sidan får hon lättare att andas och hon hostar ur sig stora mängder blod och slem. Efter ett tag vänder hon sakta ansiktet mot mannen, tar i honom med en blodig hand. Med tårar i ögonen vädjar hon till honom emellan mödosamma andetag.
”Pojkens pappa!” Plötsligt skriker hon till när eldslågor flammar upp från hennes ben. Hanna skakar av skräck men hon lyckas ändå dra mannen till sig och väsa fram med sammanbitna anletsdrag.
”Pappan heter Oskar, Oskar Johansson i Tibro.”
”Okay?”
”Hörde du mig?”
”Ja?”
”Ta honom dit.” Hennes kropp orkar inte längre utan den krampar samman i kraftiga okontrollerbara skakningar som gör att hennes sista ord går ej att tyda. Ögonen sjunker ihop och börjar koka i en obehaglig massa som bubblande rinner ur ögonhålorna och ned på marken. Paralyserad stirrar mannen på henne och ser när huden fräsande bränns till små svarta stycken på hennes kropp. Inte ens när hennes förkolnade arm vädjande och skakande sträcks mot honom kan han förmå sig att slita sig bort från henne.
Redan på håll känner ambulanspersonalen doften av bränd människa och de förbereder sig på det värsta möjliga när de med snabba steg närmar sig Hanna. Av barmhärtighet tvingar en av dom undan mannen under tiden som den andre försöker släcka elden som snabbt förtär kvinnan. När sjukvårdaren kommer fram till Anton och Anna med mannen tittar Anton upp på henne med tårfyllda ögon.
”blir mamma bra eller?”
”Vi skall göra vad vi kan lille kompis.” Den stackars sjukvårdaren vill så gärna förmedla hopp men hon behövde inte mer än ett ögonkast på kvinnan där borta för att inse att hoppet redan är ute.
”Tack.” Anton famlade efter halmstrån att hålla fast vid och han läser in det mesta möjliga i hennes svar. Anna drar pojken till sig och kramar om honom och torkar sedan hans ansikte. Sittandes på huk ser hon i ögonvrån hur en liten ekorre som försiktigt skuttar fram och ser på dom med pigga små ögon.
”Anton titta bakom dig!” Hon viskar till honom och han vrider på huvudet.
”En ekorre.” Snörvlande ser han på det lilla djuret som avvaktande men bestämt kommer fram till hans fot för att sedan snabbt kila upp utmed hans ben och runt hans kropp. Anton skrattar till när ekorrens svans kittlar honom i ansiktet.
Ett sting av sorg griper tag i Anna när hon i ögonvrån ser hur ambulanspersonalen passerar bakom Anton med en liksäck. Ekorren springer runt på Anton som om den var helt tokig nu. Ambulanspersonalen stänger bakdörrarna och vinkar till sig Annas kollega som stått och väntat intill henne och Anton. De ställer sig utom hörhåll och pratar. Lika oväntat som ekorren kom fram till Anton försvinner den igen. Precis som om den ville distrahera Anton från att behöva se liksäcken. Anton kliar sig i ansiktet och allvaret återkommer till honom. Den kvinnliga sjukvårdaren kommer fram till dom båda och sätter sig på huk intill Anton.
”Hej lille vän, vi behöver prata du och jag.”
”hur mår mamma?”
”Ni skall få vara i fred.” Anna förstod sin kollegas vink om att det här var något som Anton och sjukvårdaren behöver få prata om ifred.
”Näe stanna.” Anton har sett allvaret i sjukvårdarens ögon och vägrar släppa taget om den sista trygga punkten han har. När Anna ser Antons oro växa sätter hon sig ned igen och drar honom intill sig.
”Är du säker?”
”hm…” Sjukvårdaren tar Antons ena hand och håller den försiktigt.
”Jag heter Lena, vad heter du?”
”Anton.” Han svarar med avvaktande stämma, allting känns så olycksbådande tycker Anton även om han kanske hellre hade valt beskrivningen otäckt.
”Jag vet inte riktigt hur jag skall säga det här Anton.” Lena känner att hon inte ens klarar av att fästa blicken på Anton. Hon känner en liten hand vänligt stryka bort en ofrivillig tår från sin kind.
”Det är okay, jag förstår, hon klarade sig inte.” Det är Anton som med tårfyllda ögon och darrig stämma söker ögonkontakt med henne. Han drar tillbaka handen och torkar sina ögon. Sakta tar han ett djupt andetag och fortsätter att se vänligt på henne. Sorgen som möter henne när hon ser in i Antons ögon är djupare och svartare än något hon någonsin upplevt tidigare. Hon känner hur kroppen nästan inte bär henne längre. Men hon lyckas samla sig nog för att bekräfta Antons farhåga.
”Det stämmer Anton, hon orkade inte, det blev för mycket för henne.”
”Hm…” Anton sliter sig utan ett ord till loss från Anna och skyndar bort in i skogsdungen. Han klarar inte att se på platsen där hans mor kämpade in i det sista för sin och Antons skull. Det går inte längre att hålla tillbaka tårarna utan de rinner i strida strömmar utmed hans kinder. På andra sidan skogsdungen finner han spår av förra veckans blåsväder. En stor tall ligger omkullvräkt och han sätter sig intill den och ser ut på den stora åkern framför sig. Långt borta ser han en skördetröska sakta äta sig fram över åkern. Dess monotona läte är rogivande. Med djupa andetag som kräver hans fulla koncentration försöker han återfå kontroll över sig själv och sin kropp igen. Men tårarna slutar inte att rinna hur mycket han än försöker. Genom sina blöta ögon ser han på sina händer, de skakar okontrollerbart. Tankarna på mor är allestädes närvarande. Sorgen och insikten om att hon ej längre kommer att finnas vid hans sida bryter ned honom mer för varje sekund som fortlöper. Att han sedan också tvingas inse att han är helt ensam i världen blir för mycket för honom att bära. Han låter sig omslutas av sorgen och smärtan, helt omedveten om världen utanför.
Ett par vänliga armar kommer från ingenstans, lyfter upp honom från marken och trycker honom till sig. Tröstens ord yttras och han tar dom till sig även om det tar tid. Det känns skönt att känna att en människa bryr sig tänker Anton. Han blir varsamt upplyft och buren genom skogsdungen. Vägens ljud kommer åter till Anton även om han väljer att ignorera dom så växer de sig starkare. Men han vill ändå ej öppna ögonen och möta verkligheten, den har inget annat att erbjuda honom förutom smärta. Mödosamt placeras han på passagerarsätet i bilen han kom i. Anton kryper ihop i fosterställning när den mänskliga kontakten upphör. Dörren intill honom stängs varsamt igen och tystnaden omsluter honom åter. I bilen smyger sig sakta dofterna från hans mor fram. Känslorna rusar för honom och gråten tvingar sig åter fram men nu i ännu stridare floder. Förardörren öppnas sakta och någon sätter sig tillrätta i sätet.
”Men lille vän.” Anton hör rösten men tror inte att det är sant. Han ser upp med sina rödgråtna ögon på siluetten i sätet intill honom.
”Mamma?” Hans darriga stämma lämnar ingen oberörd och när hans armar sträcker sig framåt, vädjande mot Lena börjar också hon gråta.
”Lille vän, du får inte göra så här mot mig!” Hon andas djupt och fläktar sig själv i ansiktet med ena handen.
”Jag är inte din mamma.” Lena får svårt att finna de rätta orden. Med armen torkar Anton sitt ansikte och ser åter på kvinnan intill honom.
Likt en kniv i magen kommer insikten åter till Anton och han gråter hejdlöst och det ser ut som om hans redan tidigare tärda själ har nått bristningsgränsen. Lena klappar vänligt på honom för att trösta och slutar endast då hon behöver växla åt endera hållet. Anton ser med frånvarande blick ut genom fönstret. De passerar en lekplats där barn njuter av solen och värmen. En bit bortanför spelar några andra brännboll. Han skulle ge vad som helst för att få byta plats med vem som helst av dom. Att få komma hem till väntande föräldrar, till ett hem. Han torkar sig i ansiktet, snörvlar och fortsätter att se ut på omgivningarna de passerar. Tröttheten har tagit ut sin rätt på honom. Han orkar knappt ens gråta längre. Utan att se på Lena frågar han med ynklig stämma.
”Vad skall det bli av mig?”
”Det kommer att ordna sig. En dam väntar på dig inne på sjukhuset och hon skall hjälpa till.”
”Men jag har ingen längre?” Lena svänger in på personalparkeringen på sjukhuset och parkerar i närheten av entrén.
”Hon kommer att ordna det åt dig.” Hon tror knappt sina egna ord men försöker låta så övertygad som möjligt för hans skull.
”Hur då?”
”Lita mig…” En klapp på Antons knä och sedan går hon ut ur bilen och runt till Antons sida. Hon öppnar hans dörr och fortsätter.
”Men skulle du inte göra det så skall du få mitt nummer.” Med bläckpenna skriver hon sitt mobilnummer på Antons hand. Hon blåser på bläcket för att det skall torka.
”När du vill, natt eller dag, ring så kommer jag så fort som jag bara kan. Det lovar jag.” Anton ser på telefonnumret.
”Tack.” Lena spänner upp hans bälte och Anton kliver försiktigt ut ur bilen. Så fort han belastar benen viker de sig för honom och han faller till marken. I sista sekunden fångar Lena upp honom. Han faller åter till gråt, chockad.
”jag kunde inte stå.”
”Det är ingen fara Anton.”
”Mina ben fungerade ju inte.”
”Det gör dom snart.” Hon lyfter upp honom och bär in honom innanför sjukhusets dörrar. Det är fullt liv och människor skyndar fram och tillbaka. Några som hört vad som hänt kastar medlidsamma blickar på Anton i Lenas famn. När de kommer ut i huvudkorridoren på sjukhuset går hon fram till rullstolsförvaringen. Med ena foten sparkar hon fram en ledig stol.
”Du ska få åka i den här en liten stund.” Anton gråter fortfarande när hon placerar hans fötter på stöden.
”Du behöver inte vara rädd Anton, det släpper säkert när som helst.” Viskar hon samtidigt som hon skjuter honom genom korridorerna. Sjuka människor som väntar på hjälp sitter i rummen de passerar. En gammal kvinna som de möter ser uppriktigt berörd ut när hon ser Anton i rullstolen. Men han sitter med sänkt huvud och ser när golvet rullar förbi under honom.
”Nu är vi snart framme.”
”Hm.” De går in i en mindre trafikerad sidokorridor. På väggarna har barn målat fantasifulla världar i alla tänkbara färger. De passerar ett tv-rum som är fullt av barn som ser på tecknad film. En flicka i Antons ålder råkar titta ut och möter Antons blick. Hon vinkar vänligt och ler ett tandlöst leende. Anton försöker le tillbaka men det går bara inte. De fortsätter framåt och stannar inte förrän i slutet av korridoren. På dörren framför Anton står det Doktor S. Johansson.
Lena knackar på dörren och öppnar den sedan när någon ropat från dess andra sida.
”Då skall vi se.” Hon skjuter sakta in Anton som ser ett stort kontor framför sig. Det ligger leksaker på både stolar och bord likaväl som på golvet. Bakom skrivbordet sitter någon vänd med ryggen mot dom och pratar i telefon. Anton förmodar att det är hon som är doktorn.
”Tänk lite hakuna matata för sjutton.” Avslutar hon samtalet med och lägger sedan på luren. Hon kliar sig på näsan och vänder sig om.
”Det är du som är Anton va?” Anton svarar inte utan han stirrar förbryllat på den illröda, lysande clownnäsan hon har på sig. Lena svarar åt honom istället.
”Det stämmer.” Doktorn reser sig upp ur stolen och går fram och sätter sig på huk intill Anton.
”Det är jag som är Stina Johansson.” Hon skakar Antons hand.
”Hej?” Den här typen är nog inte riktigt klok är den enda tanken som cirkulerar hos Anton för stunden. Stina ser på Antons ansiktsuttryck och inser att clownnäsan inte fungerade som isbrytare denna gång. Hon tar den av sig och placerar den på skrivbordet intill dom utan att släppa ögonkontakten hon vunnit med Anton.
”Vill du ha något att äta?”
”Nej.”
”Något att dricka då?” Anton känner efter och inser att han gråtit sig söndertrasad i halsen.
”Vatten.”
”Kan du ordna lite vatten till Anton?” Den frågan riktar hon till Lena som står och avvaktar intill väggen vid dörren.
”Inga problem.”
”Lämna mig inte!” Anton vrider sig i rullstolen och ser på Lena.
”Jag skall bara runt hörnet, så kommer jag sedan.” Hon går fram och klappar Anton på huvudet samtidigt.
”Lovar du?” Ängsligt ser han på henne.
”Jag lovar.” Anton andas djupt
”Bra!” Stina torkar Antons tårar med en näsduk samtidigt som Lena går ut ur rummet och stänger efter sig. Tystnaden i rummet infinner sig ögonblickligen.
”Då kan du och jag prata så länge!” Stina försöker skapa en så rofylld miljö som möjligt för Anton. Så trots att han inte svarar henne fortsätter hon att prata med honom. Hon går tillbaka till skrivbordet och hämtar ett papper.
I köket på barnavdelningen letar Lena fram ett stort glas som hon fyller med iskallt vatten. I frysen finner hon isbitar som hon låter falla ned i glaset. Det knäpper i dom när de möter vattnet. Hon ser på sina händer och inser att de skakar kraftigt. Bakom henne kommer en sjuksyster in.
”Hur är det?”
”Jag mår bra, jag mår bra, jag mår bra.” Lena upprepar det som ett mantra för sig själv men det känns inte äkta då tårar rinner nerför hennes kinder. Sjuksystern skyndar fram och lägger en arm runt hennes nacke.
”Det kan du inte göra efter vad du har varit med om.” Lena vänder sig om och får en tröstens kram.
”Hur vet du det?”
”Det finns ingen på sjukhuset som inte vet vad som hände er där borta.”
”Det var det djävligaste jag någonsin sett.” Hon betonar det från djupet av sitt hjärta, ingen utbildning i världen hade kunnat förbereda henne för den synen.
”Förstår det.”
”Det kan du inte, det här kommer jag drömma om resten av mitt liv.” Hon får hjälp att sätta sig ned på en stol för att hämta andan.
”Hur tar pojken det då?”
”Sämre än vad han vill erkänna är jag rädd.”
”Hur menar du?”
”Jag vet inte riktigt men det är känslan jag får.”
Hon lutar sig tillbaka i stolen och torkar sig i ansiktet med händerna.
”Som när han fick beskedet så var han så otäckt vuxen och förstående sedan bara sprang han därifrån.”
”Det låter väll inte som någon jättekonstig reaktion eller?”
”Men du skulle sett hans ögon, fy faen alltså.”
”Okay?”
”Sedan härute så kunde han inte stå på sina egna ben längre. Något i honom har slutat fungera.” Hon tar emot en näsduk och snyter sig innan hon fortsätter.
”Jag vet inte ifall jag klarar av sånt här alltså.” Säger hon samtidigt som hon ser uppriktigt trött och sliten ut.
”Det tror jag du gör.”
”Vad baserar du det på då?” Det låter inte trovärdigt någonstans i hennes ögon.
”Den lilla detaljen att Anton bad Stina skicka hit någon, dvs. mig för att se hur du mår?”
”Gjorde Anton det?” Uppriktigt överraskad ser Lena upp.
”Ja, han tyckte att du såg lite ledsen ut när du gick hit för att hämta vatten till honom.”
”Vattnet var det.” Hon reser sig upp och skyndar bort till vattenglaset på bänken. Besviken på sig själv, att hon glömt av sin uppgift.
”Jag visste att det var något jag skulle göra.”
”Men klarar du dig nu då?”
”Kan Anton till och med ta sig tid nog för att bry sig om mig trots allt så måste jag klara allting.”
”Säkert?”
”Ja.” Lena går med snabba steg ut ur rummet och bort till Anton och Stina. Hon stannar kort framför en spegel och försöker fräscha upp sig så att Anton inte skall se att hon gråtit.
Dörren in till rummet står öppen och hon ser Anton sitta tillbakalutad i rullstolen, han ser avslappnad ut. Inifrån hör hon Stinas röst och ljudet från hennes högklackade skor när hon går över golvet.
”Men då gör jag som vi sa och så fortsätter vi imorgon då Anton.”
”Bra.”
”Lovar du att sova gott inatt då?”
”Försöka skall jag.” Lena öppnar dörren efter några försynta knackningar. Hon går in i rummet och ser Stina sitta på huk framför Anton.
”Här kommer jag med vattnet Anton!” Han vänder sig om och tar emot det framsträckta glaset.
”Tack.”
När hans hand rör vid hennes känner hon en otrolig värme och kärlek. Hon vet inte varför men hon rodnar lätt.
Innan Anton sätter sig tillrätta i stolen igen tycker hon att han blinkar mot henne men allting går så snabbt att hon är osäker. Stina ser på henne och verkar nicka igenkännande.
”Jag tänkte att Lena kunde visa dig till ditt rum om det går bra Anton?” Anton nickar med glaset intill munnen. En blick av lättnad mot Lena gör att hon känner sig än mer stärkt i tanken att hon skall hjälpa Anton genom allt det här. Stina hämtar en folder från skrivbordet och överlämnar den till Lena.
”Ta med den här.” Hon öppnar foldern och läser i Antons journal. Ett leende sprider sig över hennes ansikte när hon läser noteringen om Oskar Johansson och det stora frågetecknet efter det i hennes ögon magiska ordet far. Stina ger henne tecken att hålla tyst om det hon ser och Lena nickar bekräftande.
”Vi skall till avdelningen Draken eller?” Lena frågar samtidigt som hon söker av journalen efter uppgiften.
”Precis, ett eget rum med TV är reserverat till Anton.”
Stina böjer sig fram och ger Anton en avskedskram. Hon viskar något till honom som Lena inte hör men Anton ler och lovar.
”Då ses vi imorgon Anton.”
”Ja.” Lena drar rullstolen bakåt och låter Anton vinka innan hon vänder honom och de beger sig nedåt i korridoren.
”Var hon snäll?”
”Ja.” Anton ser kontemplerande på målningarna på korridorens väggar.