barndomens huvud sträcker sig upp

för att se världen lite närmare

nyfikenhet

och skräckblandad förtjusning,

tårar som likt rännilar av dagvatten

fuktar svultna kinder

en aftonbön för att mormor sagt så

även om de knappt tror att det ska hjälpa

flätebarn, hjärtebarn, jag ser längtan i era ögon

åstundan efter trygghet

efter obruten sömn dit illvilliga barnhemsbarns upptåg inte når

solskensbarn, allvarsbarn, jag ser stänk av mognad i era ansikten

en avvaktande väntan på lugn och ro

                           *

från barnhemmets hängränna

droppar all världens tårar

möter solvarm jord och påminner staden om dess löften

blodfärgade höstlöv som fastnat i rännan

hindrar vattnet från att i strida strömmar 

             rinna nedåt

men tårarna på deras kinder tvekar inte

höstlöven till trots

de skapar meanderlopp utmed anleten när ingen ser

när en intresserad familj kommer för att ta sig an ett välvårdat barn

vågar några allvarsbarn hoppas

de som blir kvar

tvättar bort sina tårar under takdroppet när kamerans lins vilar

de som blir kvar

lyfter bort mörka höstlöv som svepande lagt sig som en dunkel matta

över huskroppens ådror av äkta plåt

och som hindrat

himlens ljusa strålar att nå

deras gårdsplan

men inga matmorshänder förmår mätta munnar

ens till jul

i hemmet utan värme

nu i februari viner vindarna

visslar vintersång i våra sömndruckna medvetanden

rister kyla i deras tunna kroppar

de sträcker på sig

sträcker sig upp

för att se världen lite närmare

och någonting sipprar

från marans isande hjärta

även om det inte smälter är hon på väg att lämna deras hus

som ett skadskjutet rådjur

på väg över blanka isgator

och någonting dryper från rensade hängrännor

det dryper av stadens samvete

rinner längs gatans själ och utmed de smått tilltagna tomterna

möter åkermarker och innanhav

barnen som längtar efter en varm och trygg famn

blinkar i solljuset

det är någonting som droppar

från rensade hängrännor

som oförtrutet blöter  och påminner

stadens ansvariga om dess barn

och några ser genom

deras genomskinligt tunna kroppar

det är någonting som droppar

och stadens samvete rinner i rännilar längs gatans själ

bildar vattenfåror i strida strömmar

längs stadens gator

och ger trots allt näring

till förändring

© Birgitta Wäppling, 5 februari 2017