Jag skriver mina avskedsbrev
på stulna lappar
osentimentalt och tydligt
så de oförstående ska förstå
att sorg är bortkastad tid


Den oansenliga stenen
ovanför mitt kroppsdamm
ska vara oslipad
och vila på gräset
med en liten ängel
uppkrupen på den mjuka rundningen


Den enkla kistan
ska vara vit som barndomen
liksom blommorna
med fylliga stråk av smärta
i djupblått och lila

kanske även en tacksam röd ros
för all kärlek som givits mig


Högt bakom balustraden
ska orgeln mäktigt spela
a whiter shade of pale
för mina bleka synders skull
och prästinnan ska myndigt
basunera ut mitt sista farväl

Sörj ej mina kära
ty mörkret har äntligen lämnat mig
befriad är jag
från lidandets skavande bojor
lätt som ett maskrosfrö
är nu min själ


Och fan i helvete vad jag ska spöka för er!