från toppen av isberget är sikten klar
med ögon känsliga för färg
Till de färgblinda
blått och brunt
två till synes oskyldiga färgnyanser
skulle för evigt etsa sig fast på den lilla flickans näthinna
vi skulle kunna kalla det en petitess
ovidkommande detalj
obetydlig
osynlig
hon har lärt sig att leva med det
men de två färgnyanserna förföljer henne
alltjämt
vart hon går
färgerna
på
hans
skjorta och byxor
överrumplar henne
fastbrända på näthinnan
smärtsamt distinkta
ständigt närvarande i hennes inre bildarkiv
i drömmarna
i kroppen
evigt
fast han är död och begraven sedan många år
men ingen vill skriva om historien
enklare låta bli
låta det vara som det var
släta över
när det bläddras i familjealbumen
knyter det sig i henne
hon skyddar de andra
vill inte såra
hon är redan sårad
det får räcka
orkar inte se de andras sorg
orkar inte tvinga dem att skriva om historien
men från toppen av isberget är sikten klar
kan inte släppa tanken på de andra
oskyldiga
offren
hon lever med det
bär skulden
tuggar i sig skammen
skickligt oberörd
kräks i smyg
omgivningen oförstår
det talas gärna om gamla minnen
men just hennes minnen
vill ingen höra
vad tjänar det till?
säger de i kör
omgivningen
fortsatt färgblind
ultramarin och umbra är något helt annat
© Maria Marängsviss, 14 januari 2017