Den första dagen på hemmaplan hälsade jag på henne. Det var ju trots allt för hennes skull jag rest hem. För att det inte var långt kvar nu. Sjukdomen som hade börjat som en prick på benet hade nu spritt sig på sånt sätt att alla behandlingar avslutats och hon nu fick vård i livets slutskede vilket i princip innebar en knapp kopplad till ett dropp med morfin. Hon tryckte på den om och om igen. För varje tryck en liten dos men effekten var oklar då kroppen för länge sedan vant sig. Av renlevnadsmänniskan hon en gång var fanns det inte mycket kvar.

Vi sa inte mycket fast jag var bristningsfull av frågor. Det tar väl tid att värma upp efter så många år med Atlanten mellan sig. När jag gick därifrån såg jag upp på sjukhusbyggnaden och buskarna utanför med ömsom oätliga bär ömsom fulgula blommor som skrek offentlig förvaltning och jag saknade larmet och skyskraporna och undrade om jag egentligen borde stannat på andra sidan havet.

Den andra dagen ville jag fråga henne varför hon aldrig kunde erkänna att hon gjort fel. Men när jag kom ihåg hur hon aldrig trott på solskyddsfaktor och hur hon skyllt mina egna födelsemärken på arv från farmors systrar stockade sig orden i munnen på mig och jag satt vid sidan av hennes säng och höll i hennes kalla hand och hörde henne prata. Essensen av hennes ord var längtan till den stundande färden upp till Sankte Per. Som jag tolkade det skulle han inte ha någon som helst tvekan inför att öppna himmelrikets dörr.

På den tredje dagen ville jag fråga om den där gången när jag var åtta år. När hon sa att tiden var inne för henne att bli martyr. Hon ville hjälpa Gud inför Uppenbarelsebokens sista fest och lämna mig ensam kvar i jordelivet. Men nu när hon bad mig läsa högt ur den heliga skrift gjorde jag det istället. Boken var tummad och det hemmasydda fodralet säkert jämngammalt med mig själv eftersom jag inte har något annat minne. På väg ut nästan snubblandes över slangar och sladdar slår det mig återigen hur så många gemensamma gener kan resultera i så olika förhållningssätt.

På den fjärde dagen ville jag fråga henne ifall hon fortfarande tyckte att jag var en hora eller ifall det var något som hörde tonåren och min första pojkvän till. Men hennes yrande och glasartade blick gjorde att jag istället tillkallade vårdpersonal som fick bråttom med att justera apparatur. Samtalsämnet passade sig ändå inte för varken deras eller hennes öron. Jag sparkade upp damm i gruset på vägen hem till stadshotellet med billigaste handdukarna från det stora möbelvaruhuset. På kvällen gjorde sig jetlagen till slut påmind och fram på småtimmarna följde jag de svindlande sprickorna i taket som syntes tydligt eftersom jag hade lampan tänd liksom förr i tiden.

På den femte dagen var hon fortfarande där men bara hennes lekamen. Var anden hade tagit vägen outgrundligt. Jag fick en stund ensam med henne och fast ingen lyssnade tackade jag henne för livet för det hör väl till. Sen bokade jag returbiljetten och tänkte att lägga henne i jorden får någon annan klara. På planet tillbaka såg jag ut över molnens oändliga mjuka bolster och kände viss skam över den frånvarande saknaden och lättnaden i dess ställe.