”Om du vill springa, spring en halvmil. Vill du uppleva ett annat liv, spring ett maraton”, lär den tjeckiske löparen Emil Zátopec ha sagt.

En tes jag alldeles strax kommer få möjlighet att pröva där jag går över de röda gatstenarna på Las Canteras strandpromenad i månskenet mot start. Vintern, Sverige och grå-natten, kilo efter kilo av tungt mörker löser sig innan jag väcks av en verklighet som släpper. Det är mina gyllengula Hoka One Clifton 3 som kanar över stenarna och jag är redan nu nära att tvingas på knä mot en yta som blänker likt en hinna is. Det måste vara den finkorniga sanden tillsammans med regnet, för inte kan väl…

 ”Det ser kallt ut svensken.” Ett medelålders par med danska tröjor under genomskinliga plastponchos nickar menande mot mitt gula sverigelinne och mina blå shorts. Jag försäkrar dem om att jag inte fryser och önskar ”tillykke” innan de går iväg före mig. Tjugo meter. Sedan vänder sig mannen om, tar av sig plastponchon och räcker över den. Loppet har inte ens startat och jag har redan fått uppleva en osjälvisk vänlighet i en värld som annars på så många sätt är så förtvivlat vass, egoistisk och rå. 

Mellan Europa, Afrika och Amerika, på gränsen mot den nya världen förenas vi genom tvivlen. Några tror sig veta, andra går mot start med en vag föreställning om hur det kommer att kännas längre fram. Alla kommer vi att drabbas. Ett faktum som ändå bränner i kärnan av oss och som bestämt hjälper till att blåsa upp våra empatikörtlar. 

Startskottet smäller iväg all oro och solen börjar bränna när vi trampar iväg från köpcentrumet, genom staden, runt rondellen för att följa motorvägen efter kusten ut mot vändning. Och någonstans där, i rondellen, springer jag bredvid en tjej från Göteborg och pratar om upplevelsen och förväntningar. Om palmer, tider, Las Palmas och varvet. Hon har lämnat klockan hemma för att undvika handleds-sjukan men hoppas kunna gå under två timmar på halvmaran. Jag berömmer hennes närvaro och säger: ”5:10-tempo nu, det fixar du lätt”, och får till svar ett, ”alldeles för snabbt!” Jag drar åt mig ett vattendränkt skumgummi-Gran Canaria från en aluminiumform, svabbar ansiktet och nacken innan jag vinkar på återseende och får fatt i tanken om varför jag egentligen gör det här. Alla de där ensamma januari-uppförsluten i månljus, helgerna med långpass, blåsorna, Dextrosolen och allt det där andra förbannade sötsliskiga som jag tvingar i mig för att hålla uppe blodsocker och ork. Det är ju för det här jag springer, kom ihåg det! Kom ihåg det när du går din nästa tvivelspromenad mot start. 

Mitt eget högljudda bra Robert! efter varje kilometerpassering har upphört. Det finns ingen mening med det längre. Det finns inte någon mening med något alls längre. Allt som bär mening är slutet på det här loppet. Allt som finns är en önskan att sakta ned, att få stanna. Trettiotvå kilometer sprungna och banan går in och ut, vänder upp och vänder ner. Vi samlar kilometer med en förödande tydlighet. Santa Ana katedralen och plastsnitslar. Löpare parallellt med varandra som på en flygplats med människor ringlande runt mot terminalerna, och där efter vändningen, Fyratimmarsballongen!

 Min vänsterarm står ut. Jag är svårt klocksjuk och kilometerna, hundrameters-siffrorna tycks precis som mitt positiva tänkande studsa och fastna mot kolonialfasaderna som tittar ner på alla dessa tvärgator jag jagar mig själv genom. Även om jag fortsatt håller tempot så känns strandpromenadens avslutande fem lika nära som min Jack-Russels kärleksspelande ögon, och jag hör mig själv i bruset upprepande gånger säga ”Mio Dio!” i ett sorts famlande efter kraft att stå ut. Ett maraton gör sannerligen märkliga saker med en. Och mitt i allt det där, tumlande runt i Robertsbrottningen, kommer en hand över min vänstra axel.

 ”Sverige! Hur känner du dig”, hör jag på bruten engelska. Jag sneglar över axeln och ser vad som måste betecknas som ett ideal komma upp vid min sida. Han ser uppriktigt glad ut, grått hår vid tinningarna, muskulös men ändå slank påminner han mig om en gladiator som genomlevt historiska vidrigheter och ändå lyckats behålla sin mänsklighet.

 ”So, so... Having a tough time”, säger jag och fortsätter att med min skolengelska mer ingående försöka förklara skärselden jag springer genom. Kramperna i huvud och baksida lår som vill rycka mig till stillhet. Och han tar fram ett rör med kapslar, häller dem i handflatan, plockar upp några med den andra handen och säger: ”Magnesium. Efter tretti, varsågod!” Och jag tar en av de där kapslarna, tackar, önskar lycka till och får ännu en klapp i ryggen innan han fullständigt oberörd växlar tempo och försvinner.

 Början av strandpromenaden med auditoriet Alfredo Kraus som en avlägsen kista på udden längst ut mot horisonten. Bara ett par kilometer kvar nu och ändå stegras volymen på allt det där som säger till mig att sakta ned, gå och stanna. Jag försöker möta upp genom att säga till mig själv att jag är skeppsbruten och inte kan ge upp så här nära land. Publiken på ena sidan, havet på den andra. Du kan inte stanna. Kan…Brottsjöarna far med mig när min mor och far helt hastigt tumlar fram. 5:30 läser jag på klockan och gör en ansträngning mot fyra-tempo de sista kilometerna, bara för att mötas av ett yxhugg i baksidan av mitt vänstra lår. Jag är yttersta nära att tvingas trestegs-halta till gång när ett ”Nu grejar ru re!” rullar fram ur publiken på bred göteborgska. 

43,2 kilometer och 3:49:37 för snabbaste maraton visar min salt-socker-fläckiga Fenix 3. Officiellt 42,2 och 3:54:30 med ett blodsocker på 6,2 mmol i mål. Tretton sekunder snabbare än Stockholm i somras som var mitt andra maraton och det första som Typ-1 diabetiker.

 Jag styltar mig genom målområdet, häller vatten över mig själv, pustar ut och grinar illa, plockar upp en bulle, dricker en himmelsk alkoholfri öl och fingrar på medaljen medan jag tuggar i mig av det där brödet jag egentligen inte ska äta.

 ”You look very happy”, säger tjejen bakom pumpen medan jag väntar på påfyllning.

 ”I guess so”, säger jag och tänker på hur tre kroniska sjukdomar inom loppet av ett år kastat sig över mig och hur jag ändå aldrig någonsin i mitt liv mått bättre än just nu.

 Vad är det med den där ölen!? Alkoholfri och ändå fullständigt fantastisk. Återigen fyller jag på och ställer mig mot räcket till de tre poolerna med iskallt vatten för att kyla benen. Jag står där och överlägger om jag verkligen kan komma ner till kanten och får så den där handen över axeln igen och vänder mig om.

 Staty-spanjoren möter mig med en High-Five och frågar mig om jag är nöjd med min prestation och om jag blir kvar ett par dagar, innan också han tar några klunkar öl och sätter sig ner mot väggen till massagetältet.

 ”Alltid skönt med ett par dagars ljus innan man flyger hem mot mörkret igen”, säger jag och lutar mig försiktigt mot räcket för att töja ut musklerna. ”Och ett PB är ett PB, även om det bara är med tretton sekunder. Än du då? Hur länge blir du kvar?”

 Han lägesändrar obekymrat. Linjerna i ansiktet ligger där de ligger. Utmejslade. Ett ansikte som kräver vördnad men ändå signalerar värme och öppenhet kisar mot solen. Och han drar avslappnat benen längre upp mot bröstkorgen, klappar baksidan av låren, fyrar av ett leende och säger: ”Nej, jag flyger hem idag.”